Marx i cyberspace

Jag har läst Marx i cyberspace, ett manifest av Erling Fossen. Här är ett viktigt citat från boken: "Människan i den virtuella stadsstaten måste lära sig att vara lat och leva ett meningslöst liv: meningslöst i den meningen att man inte längre behöver arbeta dygnet runt för att överleva. Tankarna kan frigöras från den materiella produktionen och i stället koncentreras på att skaffa sig själv upplevelser. Övergången från den ekonomiska nationalstaten till den kulturella stadsstaten ändrar helt den gamla mål/medel-relationen. Från att inordna alla relationer med tanke på medel, blir alla relationer nu i stället ett mål i sig självt. Det politiska systemet måste, också för att locka till sig den högt kvalificerade arbetskraften, i klassisk mening erbjuda skådespel. Folket har fått bröd, och bara bröd, alltför länge. Nu vill de ha skådespel. Och alla förutsättningar för att bli kulturstater finns: tid, pengar och människor som har haft tråkigt länge nog."

Fossen hävdar att med teknologins och det nya kunskapsarbetets hjälp kan Marx dröm om det klasslösa samhället ligga inom räckhåll. I boken stakar han ut vägen. Han anser att Marx fortfarande har en politisk potential, men bara om man använder honom experimentellt och inte dogmatiskt. Människan kan nu flytta sin uppmärksamhet från det som Marx kallar nödvändighetssfären över till frihetens sfär. De västliga samhällena kan koncentrera sig på att producera upplevelser, inte bara varor.

Om framtiden skriver Fossen att vi dag upplever en dramatisk” förändring som kommer att förändra våra samhällen till oigenkännlighet. Den tyske filosofen Hegel sade, apropå den franska revolutionen, att alla våra begrepp om band, som till dess knutit samman världen, upplöstes likt en drömbild, men att alla borde hälsa den nya tiden välkommen. Uppgiften kan inte vara annorlunda i dag. Den nya tiden är under utveckling. Den kan inte fylla oss med något annat än förväntningar.”

När jag började arbeta var arbetsveckan 48 timmar och vi arbetade också på lördagarna. Sedan sänktes arbetstiden till 40 timmar i veckan. Det var under blandekonomins tid. Sedan 1980-talet härskar marknadsekonomin i världen och då har det inte gått att sänka arbetstiden mer än med en ynka timme. I Frankrike sänkte socialisterna arbetsveckan till 35 timmar. Det vill den nuvarande regeringen gärna riva upp. Den franska BNP är nog något lägre än det skulle ha varit med oförändrad arbetsvecka men är det inte värt den uppoffringen för att få arbeta kortare tid.

I Sverige var pensionsåldern 67 år och sänktes till 65 under blandekonomins tid. I marknadsekonomins samhälle talas det om att höja pensionsåldern. I Tyskland höjdes pensionsåldern från 65 till 67 för ett par veckor sedan. Både Frankrike och Italien har sänkt pensionsåldern till 60 år och tycks ha råd med det.

Semestern var tre veckor när jag började arbeta och fem veckor nu. När marknaden slog igenom i Sverige tvingades socialdemokraterna att ta tillbaka ett löfte om en sjätte semestervecka i slutet av 1980-talet.

Det är konstigt att det i det marknadsekonomiska samhället inte är möjligt att sänka arbetstiden eller pensionsåldern och inte öka på semestern. Det gick ju under blandekonomins tid. Man arbetar ju mycket effektivare nu. Här ett exempel från Scania:” 1995 var antalet tillverkade lastbilar per anställd 3,6. Tio år senare var siffran 6,3. Det vill säga 1995 gjorde knappt 13 000 anställda 46 000 lastbilar. 2006 gjorde 10 600 anställda 68 000 lastbilar. Till detta kommer en kraftigt minskad sjukfrånvaro.” SVD den 18 mars 2007

Varför har nödvändighetens rike inte minskat de senaste 20 åren. Om frihetens rike utökades skulle upplevelseindustrins arbetstillfällen öka i antal. Om arbetstiden minskade till sex timmar skulle man kunna arbeta tvåskift från 6 till 12 och nästa skift till 6 på kvällen. Det vore som att bara arbeta en halv dag. Det vore en stor utökning av frihetens rike. Genom att maskinerna används under längre tid på dygnet skulle man kunna ta igen mycket av den kostnadsökning som det blir av att arbeta mindre.

De förmögna som lever på en arbetsfri inkomst kan leva i frihetens rike hela livet och bosätta sig på platser som har det bästa klimatet och där möjligheterna till upplevelser är som störst. De blir som i Rom där de fria medborgarna gick på badhuset varje dag och samtidigt hade intellektuella samtal med sina vänner. Slavarna skötte det fysiska arbetet. I våra dagar sköter löneslavarna detta arbete. En del icke förmögna lever också i frihetens rike genom arbetslöshetsunderstöd eller socialbidrag. Genom minskade bidrag vill den nuvarande regeringen tvinga dessa till ett liv i nödvändighetens rike. Samtidigt vill man ta bort förmögenhetsskatten för att flera skall kunna leva på en arbetsfri inkomst och således leva i frihetens rike. Personligen anser jag att förmögenhetsskatten bör avskaffas för att det bara drabbar de med mindre förmögenheter som inte har experthjälp för att undgå skatten. Dessutom förs många miljarder ut ur landet till skatteparadisen. Så länge det inte finns valutakontroll och det finns skatteparadis går det inte att beskatta de förmögna. Det är löneslavarna som betalar in skatterna. När de förmögna är mycket gamla och sjuka kommer de hem till Sverige för att utnyttja den fria sjukvården.

På bidragstagarna sätts det en moralisk press att arbeta om man kan arbeta och inte ligga samhället till last. På de förmögna finns inte motsvarande moraliska brösttoner att arbeta om man kan arbeta. De vill inte ens betala skatt. Bill Gates, Microsofts grundare, har börjat med en omfattande välgörenhet för att hjälpa fattiga och sjuka. Det är väl det dåliga samvetet som gnager men det är nog som en spott i havet jämfört med behoven.

Av Yngve Karlsson 26 mar 2007 11:12