Bevisat: Lögner ledde till Irakinvasionen

Sedan våren 2003 har bitter polemik präglat debatten mellan neokonservativa sympatisörer och antikrigskommentatorer. Grunden till konflikten har varit olika tolkningar om upprinnelsen till irakinvasionen. När inga gömda massförstörelsevapen i Irak hittades, ekade Vita Husets förklaring i mainstreammedia om att amerikanska underrättelseorganisationer bara hade haft fel. Bush hävdar att "alla" trodde på uppgifterna och att det blev hans ansvar att agera.

Sedan dess har rättfärdigandet av kriget tagit flera olika skepnader; att etablera ett fotfäste för demokrati i mellanöstern, att förflytta fronten i det globala kriget mot terrorism till fiendens mark, att förhindra inbördeskrig. Fast under åren som gått har bevis lyfts fram om att USA:s krigsmaskin styrdes mot Baghdad från början, redan efter 911-attackerna. Folk som inte valt att svälja Vita Husets skiftande motiveringar menar att det aldrig handlat om misstag utan om lögn. Irakinvasionen föregicks av en medveten och högst kvalificerad propagandakampanj som inte hade något faktaunderlag.

I USA har det alltid funnits en patriotisk tveksamhet mot att misstänka landets högsta ledare för att ha ljugit - speciellt om något så ödesdigert som ett krig. Därför kunde George W. Bush ignorera miljontals människor som demonstrerade mot den förestående invasionen i mars 2003. Då liknade Bush demonstranterna vid en marginal opinionsundersökning. Numera ligger Bush opinionssiffror rekordlågt. Endast 29 procent av amerikanerna stödjer honom som president. En majoritet anser också att Bush borde avsättas om det kan bevisas att han ljugit om sina skäl för att invadera Irak. Det återstår att se om massorna bakom sådana siffror kan mobiliseras kongressvalet hösten 2006 var ett tecken. Men slutgiltigt bevis har nu kommit fram på att lögn och bedrägeri utmärker Bush-regeringen. I veckan har en medarbetare i Vita Husets inre cirkel blivit dömd för mened.

Scooter Libby, vicepresident Cheneys stabschef, har fällts på fyra av fem punkter för att ha ljugit inför en åtalsjury som utredde omständigheterna kring den s.k. Plame-affären. Valerie Plame arbetade under täckmantel för den avdelning inom CIA som har uppdraget att motverka spridning av kärnvapen. Plame är gift med en man som också jobbat för staten, ambassadör Joe Wilson. För att besvara en förfrågan från vice-president Cheney om rykten att Saddam Hussein hade köpt uran från Niger, skickade CIA Wilson till Afrika hösten 2002. Wilson rapporterade att det inte fanns någon grund för sådana misstankar. Men ett sådant svar blev inte populärt i Vita Huset. Istället uppmärksammades en närmast betydelselös uppgift i Wilsons rapport; att Nigers förra premiärminister misstänkte att en irakisk handelsdelegation år 1995 kanske hade varit intresserad i uran, men den hade aldrig ens frågat om det.

Utan tyngre bevis från USA:s egna underrättelseorganisationer, valde Vita Huset att fästa större vikt på en obskyr uppgift från brittiska källor. Det ledde till de berömda "16 orden" i George W. Bush tal till kongressen januari 2003 om Saddams förestående kärnvapenhot; "The British government has learned that Saddam Hussein recently sought significant quantities of uranium from Africa". Men den brittiska uppgiften härleddes till en förfalskad och dåligt underbyggd rapport som länge funnits för allmän beskådning på Internet.

Den 11:e juli, 2003, erkände CIA-chefen George Tenet att det hade varit fel att inkludera de 16 orden i Bush tal. Men Tenets erkännande kom först några dagar efter Joe Wilsons offentliga reaktion i form av en artikel i New York Times. Indignerad över Vita Husets medvetna manipulerande av de uppgifterna han hade rapporterat från Niger, offentliggjorde Wilson sina slutsatser och anklagade Vita Huset för att ha fabulerat hotet från Saddam. Det var det första konkreta tecken på att Vita Huset hade manipulerat fakta inför invasionen och det blev början på Scooter Libbys långa väg till domstolen.

Att fälla Cheneys närmaste man för mened kanske inte framstår som särskilt allvarligt. Enligt Libbys advokat fanns inget uppsåt; Libby mindes fel på grund av den oerhörda stress som han utsattes för i sitt jobb i denna tid av globalt krig. Men för att få perspektiv på domen mot Libby och vad det säger om ohederligheten i Vita Huset, bör man återerinra tidigare affärer som Richard Nixons Watergate- och Ronald Reagans Iran-Contraskandal. Även då dömdes medarbetare inom Vita Huset för grova brott. Men i inga av dessa fall lyckades man gå till grunden med de ursprungliga misstankarna.

I Watergate-affären förelåg misstankar om att det Republikanska partiet, med Nixon som ledare, hade satt i system att grovt överträda lagen för att vinna makt. Inbrottet i det demokratiska partiets huvudkontor ledde i sin tur till anklagelser mot Nixon och hans närmaste män i Vita Huset för en "cover up". Iran-Contra handlade om en hemlig avdelning inom Vita Huset som utförde vapenhandel med Iran - trots internationell handelsblockad - för att kunna skicka pengarna till det högerextremistiska motståndet i Nicaragua vilket USA:s kongress uttryckligen hade förbjudit. Det som Watergate, Iran-Contra och Plame-affären har gemensamt, förutom att Republikanska medarbetare i Vita Huset fälldes för grova brott, är att gärningsmännen fälldes för sina försök att täcka över tidigare - mer allvarliga - brottsliga gärningar. I USA går det helt enkelt inte att sätta dit presidenten och hans närmaste, oavsett vad de gjort. Det enda sättet att ens vädra smutsen är att i efterhand avslöja hur brottet doldes.

Valerie Plame blev Vita Husets syndabock för Joe Wilsons offentliga anklagelser mot Bush-regimen. I en uppenbar hämdaktion försökte Vita Huset smutskasta Wilson. Någon i Vita Husets innersta krets läckte till en känd högerkonservativ journalist uppgiften att Wilsons fru var CIA-anställd. Antydan var att Wilson hade skickats till Afrika av sin egen fru. Vita Huset skulle inte ha haft någon vetskap alls om uppdraget, som man istället menade hade regisserats av paret Wilson-Plame i ett politiskt motiverat försök att skada Presidentens trovärdighet.

Den utvalda journalisten avslöjade pliktskyldigt Plames identitet i pressen och däri låg beviset på att ett mycket allvarligt brott hade begåtts. Det var inte journalisten själv som hade brutit mot lagen, eftersom han bara offentliggjorde information som hade meddelats honom. Men i USA är det faktiskt olagligt att röja identiteten på en CIA-agent. Straffskalan ligger synnerligen hög för ett sådant brott, eftersom det vanligtvis utsätter inte bara den avslöjade agenten för livsfara, utan också stora delar av agentens kontaktnätverk utomlands.

Jakten efter den som läckte uppgiften inleddes. Först tänkte f.d. justitieministern John Ashcroft själv leda utredningen om vilka av hans medarbetare i Vita Huset som hade röjt Plames identitet. Men Ashcroft tvingades hoppa av uppdraget på grund av den uppenbara intressekonflikten. Då kopplades en särskild åklagare in; Patrick Fitzgerald. Fitzgerald insåg svårigheterna med att driva ett åtal i enlighet med den lag som förbjöd avslöjandet av en CIA-agent, och valde ett mer indirekt tillvägagångssätt.

Den exekutiva branschen i USA åtnjuter en särdeles maktfullkomlighet, eftersom presidenten exempelvis kan upphäva sekretess eller hävda att han haft stöd för sina brottsliga gärningar i grundlagen. I praktiken skulle sådana tvistemål leda till långa komplicerade domstolsförhandlingar där utfallet blir högst osäkert. I slutändan kan en medgörlig kongress även ändra lagen för att låta presidenten slippa rättvisa. Detta skede exempelvis i höstas, då anklagelser mot regeringen om att ha godkänt tortyr mot terroristmisstänkta, samt att ha förnekat fångarna rättegång, blev irrelevanta. Den Republikanska kongressen upphävde helt enkelt USA:s skyldighet att följa Genevkonventionen mot tortyr. Samtidigt underminerade lagstiftarna den amerikanska grundlagen genom att neka utlänningar sin rättighet att bemöta anklagelser i rätten habeus korpus. Numera är det helt upp till president Bush vem som ska gripas och hur länge den gripne kan hållas bakom galler utan rättegång.

I efterhand kan man nu se att Patrick Fitzgerald valde rätt väg. Scooter Libby blev fälld och under rättegången uppdagades det att inte bara vicepresidentens närmaste man röjde Valerie Plames identitet, utan flera andra i Vita Huset hade också läckt hennes namn till journalister: presidentens högsta politiska rådgivare Karl Rove, viceutrikesminister Richard Armitage och Vita Husets talesman Ari Fleischer.

New York Times journalisten Judith Miller, som före invasionen hade spelat nyttig idiot åt Vita Huset, fick sitta 85 dagar i fängelse innan hon blev villig att uppge Libby som sin källa. Hennes skrivna anteckningar motbevisade Libbys vittnesmål om att han först hade hört om Plame från den kända TV-journalisten Tim Russert. Enligt Millers vittnesmål hade Libby redan nämnt Plame två gånger innan han ens talat med Russert - som förresten nekar att han någonsin pratat med Libby om Plame.

Domen bekräftar hur lögnaktig och hämningslös Bush-regimen verkligen är. Nu när de inre mekanismerna för att starta ett illegalt krig avslöjats i rättssalen, förstärks anklagelserna mot Bush-regimen för att ha vilselett sitt land in i en fulltständig mänsklig, ekonomisk och politisk katastrof.

I efterhand framstår tre tillfällen som särskilt minnesvärda: George W. Bush försäkran vid utredningens början om att han skulle sparka och åtala vem som helst inom Vita Huset som hade röjt Plames identitet; Dick Cheneys uttalande nyligen om att Scooter Libby är en av de finaste ärligaste män som han känner; samt jurymedlemmen Denis Collins som efter domen mot Libby fällts ställde frågan, "Vad gör vi med den här snubben? Var är Karl Rove? Var är de andra?"


Källor:
Länk: whateveralready.blogspot.com
Länk: consortiumnews.com

Av Patrick Gallagher 12 mar 2007 22:11