Mitt möte med Polen

I Yergins och Stanislaws bok Kommandohöjderna beskrivs hur den brittiske ambassadören Brian Fall promenerade bland stånden i Moskva efter Sovjets upplösning och hade följande tankeutbyte:” Tänk så mycket lättare det hade varit för ryssarna om Sovjetunionen hade fallit samman på 60- eller 70-talet”. Varför det? ” Det var då som statliga ingripanden spelade stor roll i väst och nationell planering och statligt ägande var metoderna på modet. Det skulle ha gjort det mycket lättare för ryssarna att hålla kvar sina enorma statsägda företag och fortsätta att pumpa in pengar i dem, hur stora förlusterna än var och då skulle övergången till marknadsekonomi inte varit så pressande och traumatisk.” Så har Kina, Vietnam och Taiwan gjort och så kunde Polen ha gjort under 1970-talet.

Min första erfarenhet med Polen var 1957 när jag arbetade i England och bodde tillsammans med två polacker. Den ene var från östra Polen i den del som senare kom att höra till Sovjet. Där var han bonde och blev efter det sovjetiska maktövertagandet 1939 förd till ett fångläger i Sibirien där han byggde järnvägar. Han levde enligt egen utsago på 300 gram bröd om dagen. Han var därför starkt undernärd när han fick meddelandet att han var frigiven när Tyskland hade anfallit Sovjet 1941. Nu utbildades han till soldat och transporterades sedan till Nordafrika och sedan deltog han i striderna i Italien. Han sade att tyskarna inte hade det lätt för de allierade bombarderade varje kvadratmeter med artilleriet. Efter kriget kom han till England medan hans fru och son bodde i Sovjet. Han visade mig ett foto på sonen i röda arméns uniform.

Den andre polacken var polis i Polen under mellankrigstiden och hade under den tiden arresterat kommunister så därför kunde han inte återvända till Polen. Efter kriget mot Tyskland 1939 for han till Rumänien och sedan till Frankrike där han upplevde fransmännens nederlag mot Tyskland. Han sade att fransmännen inte slogs mot tyskarna. Därför förlorade de kriget. I Polen blev hans fru tagen till koncentrationslägret Ravensbrück och när de allierade hade erövrat lägret blev hon transporterad till Sverige och återvände sedan till Polen för att ta hand om dottern. Dottern besökte sin far i England när jag var där.

Den första gången jag besökte Polen var nyårsafton 1976 i Szczecin. Jag firade det nya årets ingång tillsammans med brandmän från hela Polen och tre andra svenskar varav en var brandman. Det var ett företag som organiserade Polenresor som gjorde resan möjlig. Vi bodde hos en läkare som var ryss och ägde ett eget hus. Vi gjorde många promenader tillsammans och vi talade tyska med varandra. Han hade klarat sig igenom kriget och kunnat utbilda sig till läkare. Hans fru bodde i Warszawa under kriget. Under slutstriden lämnade familjen staden och när de återkom var stora delar av staden förstörd och någon hade varit inne i deras lägenhet och stulit värdefulla tavlor som de hade i sin ägo. Läkaren umgicks med en ryska som brukade ha med sig dottern Irena vid besöken. När jag åkte tillbaka till Sverige bad jag att få hennes adress. Sedan skrev jag ett brev på polska till henne. Jag hade lärt mig en del polska redan 1957 i England och nu använde jag mig av en grammatik och ett lexikon för att skriva brevet. Det gjorde att jag gjorde många resor till Polen under 1976 – 77 och det slutade med att vi blev gifta år 1977. Det dröjde ett tag innan jag fick reda på att hennes far var polsk jude och bodde i Jerusalem.

Irenas mor bodde i Leningrad före kriget och var kartriterska och ritade en gång kartor över Finland. Hon överlevde belägringen och sedan denna brutits evakuerades hon till Centralasien. Där träffade hon Irenas far. Där gifte sig och fick en son som föddes i Usbekistan. Efter kriget åkte paret till Polen till den av tyskarna övergivna staden Stettin, på polska Szczecin. Irenas far ville inte ta över någon av de tomma bostäderna men fick så småningom tag på en bostad. Han var målare till yrket och han målade många porträtt av Marx, Engels och kanske Stalin. Jag har undrat om någon har kvar några av dessa målningar i de kommunistiska släkterna. De har nog svåra tider just nu när de starkt antikommunistiska tvillingbröderna som nu leder Polen försöker rensa förvaltningen på kommunister. De judiska kommunisterna blev själva utrensade från polska kommunispartiet och landsförvisade och de flesta bor nu i Israel. De judiska kommunisterna hade stridit tillsammans med polackerna mot tyskarna och hjälpt till att bygga upp Polen efter kriget. Det var tacken. Man gav efter för den kvardröjande antisemitismen och när det blev demonstrationer mot matprishojningarna 1970 var det lätt att skylla på judarna och bli populär på det viset. Det som fällde kommunisterna var de stora livsmedelssubventionerna. Det var den kvarnsten om halsen som förföljde kommunisterna från demonstrationerna 1970 som krävde dödsoffer till att man förlorade makten 1989. Slopandet av subventioner på livsmedel utlöste en våg av strejker sommaren 1980. De kulminerade vid Leninvarvet i Gdansk, där arbetarna med Lech Walesa i spetsen lyckades genomdriva fria fackföreningar. Solidaritet sluter ett avtal med regeringen om reformer men sedan händer inte mycket förrän försvarsministern Jaruzelski den 13 dec. 1981 inför undantagstillstånd och militärstyre. Hade man lättare kunnat genomföra marknadsreformer 1980 än 1989? Jag är inte säker på det. Förväntningarna att få det båttre var för stora och att höja matpriserna var omöjligt att undvika. Det kaos och de strejker som utbröt före militärstyret hade gjort det omöjligt. Det fanns alltför många hetsporrar som eldade upp folket och det behövdes en period av eftertanke innan man kunde få fram ledare som kunde ta svåra beslut, då framför allt att slopa matsubventionerna. Sedan var inte övriga östblockländer redo för förändringar. Att Sovjet skulle ingripa var Jaruzelskis motivering till militärstyret.

Jag var många gånger i Polen under 1976 och 1977. Jag upplevde att människor under de åren var ganska nöjda med tillvaron. Det var full sysselsättning och alla ungdomar fick ett arbete när de slutat sina studier. Skolorna var av mycket hög klass. Det märkte polska ungdomar som började i svenska skolor att de hade kommit längre i den polska skolan. Gierek som efterträtt Gomulka var populär bland folket. Tack vare lån i utländska banker kunde han både behålla matsubventionerna och bygga nya stålverk. Det kunde inte gå i längden och 1980 blev det först strejker och sedan militärstyre.

De första månaderna som gift gick mycket bra så jag tänkte att det inte kunde bli bättre. Det visade sig dock att jag hade två stora problem. Dels var jag för gammal, 41 år och dessutom hade jag inget ”fint” arbete. Jag hade inte använt tiden efter studentexamen till att skaffa en akademisk examen. Det var före ”ukas” när man delade upp ämnet i deltentamina. Före ukas valde man litteratur och gick igenom den och ringde när man var färdig till professorn och avtalade om tid för tentamen. I mitt fall till Erik Lönnroth och Åke Holmberg. Det gjorde att man väntade väldigt länge med att tentera. På hösten 1977 kom jag igång med studierna igen och då tog jag 60 poäng i historia. Jag skrev stenciler till långt ut på natten. Ämnet för uppsatsen var:” Handeln i Malacka under 1400-talet.”

Äktenskapet gick dock inte att rädda. Det blev skilsmässa efter några år men jag blev en erfarenhet rikare.
När jag hade tagit studenten 1965 var framtiden ganska väl utstakad nämligen att jag skulle ta en akademisk examen och börja med att studera historia. År 1967 gick dessa planer upp i rök när min mor fick en hjärnblödning och blev rullstolsbunden och förstod vad man sade men inte kunde svara på ett förståelsemässigt sätt. Alla mina bröder var gifta och hade barn. Jag var ogift och var den ende som kunde rycka in och hjälpa till i hushållet och i handelsträdgården. Jag fick laga mat och expediera kunder. Jag kommer ihåg att kunderna brukade komma när man åt så att man måste springa från maten. Vi hade ett hektar jordgubbar och dem började vi plocka klockan fyra på morgonen så att de kunde levereras till affären klockan nio. I en särskild kartong lade vi småbär. Det blev en tio liter småbär. På kvällen konserverade och saftade jag de bären. Jag placerade syltburkarna i konserveringsapparaten och värmde upp vattnet och sedan hade man jordgubbssylt i burk. På den tiden kunde man konservera på landet.

Det faktum att jag var i Småland en fem sex månader om året fick konsekvenser. Jag kunde inte bedriva regelbundna studier och jag började arbeta i Göteborgs hamn för där kunde komma och gå efter behag eftersom jag hade en blixtbricka och kunde svara vid utropen och sedan gå till båten man blivit anvisad. När man var färdig med båten blev man åter uppsatt på listan och om man inte var närvarande vid nästa upprop blev man överropad och måste sätta upp sig på nytt. Därför var ett fritt arbete. Jag hyrde ett rum för att det var ingen mening att ha en egen lägenhet när var borta så många månader om året. Därför hade jag ingen egen lägenhet förrän 1975 vid 39 års ålder. Mitt liv förlorade riktning eftersom jag inte visste hur länge jag skulle fara fram och tillbaka till Småland. Jag började studera ett helt oanvändbart ämne nämligen kinesiska utan tanke på att det skulle ingå i en examen. 1973 övertog min bror Ivar trädgården men det höll på att gå riktigt galet eftersom Ivar blev helt utbränd och låg på sjukhus hela sommaren. Jag fick åter rycka in och tillsammans med Ivars fru Aino sköta trädgården. Jag plockade jordgubbarna och transporterade dem till affärerna liksom tidigare. Först 1974 kunde jag tänka på mig själv och mitt liv fick en riktning. Jag kan till min tillfredsställelse konstatera att den trädgård som jag offrade många år av mitt liv fortfarande är i drift.

Av Yngve Karlsson 06 mar 2007 09:39