Ändra preskreptionstiden för kränkande brott

Gör det möjligt för kvinnor som utsatts för kränkningar och sexuella övergrepp i samband med vistelse i foster- och barnhem i ungdomsåren, att väcka åtal för sexuella övergrepp och kränkningar. Det finns en stor grupp kvinnor som var omhändertagna under senare 40-talet och framåt, som utsattes för kränkande behandling från såväl myndigheter som familjer och den omgivning de vistades i. Det är möjligt att de som skulle ställas inför rätta inte lever, men i det här fallet är det i så fall staten/kommunerna som måste stå på de åtalades sida.

Knappast någon händelse förutom tvångssteriliseringen av tusentals svenskar har varit så infekterad som sättet på vilka barn omhändertogs från 1940 talet och framåt.
Under åren 1950-1980 omhändertogs 100,000 barn i Sverige.
Grunderna för omhändertagandena var till största delen partsinlagor från socialsverige och ett förakt för fattiga föräldrar som inte ansågs ta hand om sina barn.

Förläng preskriptionstiden
Svenska staten borde förlänga preskriptionstiden för alla de sexuella övergrepp som begicks mot barn - merparten flickor - som placerades i foster- och barnhem under 50-70-talet. Det är idag möjligt för kvinnor, som utsatts för sexuella övergrepp i barndomen att få sina fall prövade, men då handlar det om betydligt kortare tider. Det var främst flickorna som drabbades av förnedringen att kränkas sexuellt. Om inte av familjerna så av omgivningen. Fosterhems- och barnhemsflickor var fria byten. Det blev med automatik så att omhändertagna flickor betraktades lösaktiga och s.k. dåliga kvinnor och den bild som omgivningen byggde upp blev flickornas självbild. Det handlar om samhällets styvdöttrar, med den lilla skillnaden från sagan att prinsen sällan kom till räddning utan till förnedring.

Chanslös mödrakamp
Jag kan än idag inte minnas en enda gång som barnhemmet talade med flickorna om utbildning och om "att bli något". Samma sak gäller flertalet av flickorna som placerades i fosterhem. Förutom förnedringen som flickorna utsattes för, antyddes också föräldrabakgrunden. Oftast var det ensamstående kvinnor som tvingades lämna sina barn. Kvinnor utan utbildning, med lågavlönat arbete i bästa fall, som inte ansågs goda eller bra nog för att fostra sina barn. Istället för hjälp och socialt stöd splittrades åtskilliga familjer under traumatiska förhållanden. Kvinnornas kamp för sina barn var chanslös från början, det fanns vare sig jurister eller ombud som stöttade dem, då socialnämnderna barnavårdsnämnderna hade alla trumfkort på handen.

Kvinnors skam
Åtskilliga män har vittnat om sin tid som barnhemspojkar, utnyttjade som t.ex. stalldrängar, gratis arbetskraft och livslång kriminalitet, men ytterst få kvinnor har överhuvudtaget trätt fram och berättat om sina liv som omhändertagna av Barnavårdsnämnderna. Det beror på att kvinnor, också idag i vuxen ålder, känner en oerhörd skam och skuld över det liv de mer eller mindre tvingats leva under sina tidiga ungdomsår. Att överleva med sexualiteten som medel och underförstått horans roll, är inget som vi ståtar med inför våra barn och barnbarn i tidningarna. Men vi bär det med oss inombords. Att vara uppställbar i sexsammanhang var en överlevnadsfråga, under några minuter gavs uppskattning om än i dess mest miserabla form och ju fler killar som kunde säga att hon eller hon var ett bra "knull" desto mer ökade möjligheten till en stunds social samvaro och uppmärksamhet. Omhändertagna flickor förväntades vara var mans lovliga byte och ingen s.k. anständig man frågade efter hur de mådde.

Lovligt byte
Flickorna förväntade sig heller aldrig att få ett annorlunda liv. För många kvinnor blev droger och missbruk en väg ut ur skammen, att glömma och förtränga. Hur många kvinnor som tagit sina liv på grund av minnena från uppväxten kan vi bara spekulera om. Nyligen pratade jag med en medsyster som berättade hur hon försökte gifta sig ur problemen. Mannen å sin sida hade gift sig med sin egen hora och betraktade och behandlade henne som sådan. Äktenskap nummer två, var inte bättre. Problemet är att kvinnor med vår bakgrund ofta väljer förhållanden och relationer som uppfyller den negativa självbild man har av sig själv.

Hälften kvinnor
När jag lyfter fram kvinnoperspektivet i historien om omhändertagna barn är det för att kvinnor i vanlig ordning kommer till korta. Det var mödrar som tvingades lämna sina barn, och skulle vi gå efter siffran 100,000 och säga att ungefär häften var kvinnor så har 50,000 kvinnor burit med sig sina mödrars skam. En annorlunda form av kvinnors kvottering. Detta utan att kvinnoorganisationer eller andra försvarare för kvinnofrågor ens lyfter på ögonbrynet.
I ett försök att skildra kvinnornas liv ansöktes om att göra en dokumentärfilm där ett antal kvinnor lovade medverka. Tanken var att visa hur kvinnorna, generationers kvinnor påverkats av händelserna efter vistelsen på ett barnhem.

Intresset för den här typen av film är emellertid inte särskilt stort. Ett svar var, att en sådan film aldrig skulle kunna vinna ett pris i en filmfestival. SVT hänvisade till att det varit så mycket redan kring barnhemsbarn.

Samhällsbidrag
De omhändertagna kvinnornas historia, vinner kanske inga festivaler vare sig inom filmen eller i verkligheten, men de påverkar framtidens döttrar på ett eller annat sätt genom sina egna upplevelser. Vi kan dagligen se svältande barn, krigshärdar och inslag om våld mot kvinnor i media, men där verkar hungern vara oändlig medan barnhemskvinnorna-barnen var en kort passus i mediavärlden. En möjlighet för alla de kvinnor som utsatts för kränkning i form av sexuella övergrepp, att driva sina fall, skulle medverka till upprättelse. Kanske blir det ingen kö av kvinnor, men det öppnar dörren för dem som orkar och vill. För att stärka de kvinnor som vill gå vidare en i en rättsprocess, ska samhället tillhandahålla ett rättsstöd värt namnet, samtidigt som det finns advokater som förstår problemkomplexet och vikten att ta sig an deras fråga.

Av Anne Skåner 02 mar 2007 09:15