50-talets glömda mentalpatienter - jag var där

"Här hvilar någon"

SVT:s Västnytt rapporterar att en del avlidna mentalpatienter begravdes anonymt vid Restads sjukhus söder om Vänersborg. Detta skedde så sent som på 1950-talet. Man ska nu undersöka om detta har skett även på de ca 20 andra mentalsjukhusen vi hade vid denna tid. För min del är jag övertygad om att det var så.

Jag jobbade åren 1957-1960 på mentalsjukhuset för att finansiera mina studier på folkhögskola. Jag tyckte det var bra betalt med tanke på att jag var outbildad. Lönen var mer än det dubbla mot vad jag tjänat som verkstadsarbetare året innan.

Jag bodde bra och åt billigt på sjukhusområdet. Men om jag hade det bra så stod det klart för mig att de flesta patienterna hade de mest usla villkor. Värst såg det ut på rastgårdarna med tre meter höga stängsel, där patienterna travade runt i en evig kretsgång. Första gången jag såg dessa gårdar tänkte jag på nazilägren. Vi var några yngre skötare som fick dit ett bordtennisbord. Men vi misslyckades helt med att få i gång patienter med detta. De hade fastnat i sina maniska vanor…

De flesta sov i 10-20 mannasalar. De hade inte ens egna låsbara skåp. En del av dem hade "nattygsbord" med en inte låsbar lucka. Så privatlivet på salarna var noll. Men det fanns också smårum där 1-3 personer bodde. De hade det bättre och ibland goda relationer med personalen. De hade större eller mindre "frigång" utomhus. Skötte de tiderna perfekt fick de egna nycklar. Det var patienternas egen överklass. De fungerade ofta som "bud" till kiosken åt personalen. På så vis fick de en egen gottpåse.

De hade en ID-bricka i en kedja om halsen, med namn och födelsenummer tydligt inpräglat. Likt det som värnpliktiga fick. Brickan var en statussymbol som de gärna visade upp. Folket från smårummen hade identitet, de var någon. De kunde berätta om tidigare liv. Kanske "Generalen" skönmålade en del, men många hade nog haft en vacker början och sedan drabbats av sjukdomar, hjärnskador och annat. Arvskonflikter med släkten kunde vid denna tid föra folk till "mentalen". Några hade nog bara onanerat offentligt. Kvinnor bedömdes extra hårt för sådant.

Jag var bara 18-20 år vid denna tid men förstod att här fanns inte mycket av rättssäkerhet. Överläkaren var kejsaren vilkens beslut inte kunde ifrågasättas. Jag vet inte om det fanns några nämnder vid denna tid som tillvaratog patienternas intressen. Men jag vet att överläkaren fick massor av brev som aldrig besvarades. Föreståndarna på de olika avdelningarna var helt underdåniga. Gick omkring och buga då läkaren kom en gång i veckan. Ingen hade sjuksköterskeexamen. Men det fanns en intern utbildning till "mentalskötare". Föreståndaren hade ett eget litet kontor med medicin. Tre ggr om dagen gick han runt med en bricka med sina medicinskålar. Men det fanns ytterst lite farmaka vid denna tid. Eller så ville man inte "kosta på".

Men det fanns fortfarande gott om spännremmar, tvångströjor, grova handskar utan fingrar med mera. Sängarna var fastskruvade i golvet för dessa patienter. Jag jobbade på 2-3 lugna avdelningar så jag såg inte mycket av våld. Men jag hörde många hemska berättelser från en avdelning som kallades "Stormen". Jag vill betona att jag aldrig såg någon aktiv misshandel, bestraffningar osv. Men sjukvårdskunskaperna var nog nära noll. Remmarna var till för att minska skador på patienter och personal innan de lugnande medicinerna kommit i användning.

De flesta mentalsjukhusen hade egna begravningskapell, men vad hände sedan. Den unge mannen frågade aldrig. Men de som levt ett helt liv inom vården blev nog mycket anonymt begravda. Det är detta som ska utredas nu av Socialstyrelsen och landstingen. En del fördes dock hem till socknen där de kanske inte varit på 40 år. Men fick de sitt namn på släktens gravsten?

Av Jan Brunnegård 01 mar 2007 12:21