Skivsläpp: Kristoffer Jonzon - "Ego"

Kristoffer Jonzon började sin karriär som musiker i Malmö när han var sex år gammal. Han trummade på kastruller och annat han kom åt, tills han fick ett trumset av sina föräldrar, då han spenderade timmar med det i familjens källare. Som femtonåring spelade han och två kompisar i bandet Pendeltones. Enligt honom själv var det här han formades som låtskrivare. Något fattades dock. Han tyckte att musiken dom spelade inte kändes som "hans" musik och började därför skriva egna låtar på svenska.

År 2004 flyttade Kristoffer Jonzon till Stockholm där han fick skivkontrakt. Vintern 2006 turnerade han tillsammans med Uno Svenningson och Irma, där han tillförde ungdomlig energi till trion. Han har släppt två singlar; "Man tror vad man ser" och "Kyssen vid Rosenlund". Och nu är det alltså dags för Kristoffers första album som han döpt till "Ego" för att "det har blivit så mycket mitt". Här utlovas "inga gitarrer eller rock, bara piano och pop".

Har du hört talas om Kristoffer Jonzon? Inte jag heller. Innan jag lyssnade på albumet hade jag överhuvudtaget inte hört namnet förut. Första spåret är hans andra singel "Man tror vad man ser" som spelas på bl.a. P4 och P5. En rätt bra låt med härlig melodi och hyfsad text. För mig handlar den lite om svårigheten att stå på egna ben, och att livet är som en spegelbild, om att ge och ta. Bra första låt hinner jag tänka innan spår två tar vid. Fin melodi men en svag text och inget som imponerar.

Tredje spåret är en duett med vis-legenden Mikael Wiehe som bland mycket, mycket annat spelat i proggbandet Hoola Bandoola Band tillsammans med Björn Afzelius. Bästa låten på skivan, helt klart. Fritt fram att tolka texten såklart, men för mig har den en solklar mening, och väl värd att lyssna på! "Kyssen vid Rosenlund är tillhör också en av de bättre, en skön, melodisk låt.

De följande låtarna är rätt snarlika och ingen som dröjer sig kvar, varken melodimässigt eller textmässigt. På det hela taget känns det som en väldigt tunn debutskiva. Inga låtar som sticker ut från mängden så mycket att det etsar sig kvar efter att stereon stängts av, vilket brukar behövas för att göra sig ett namn. Bäst: duetten med Mikael Wiehe. Det är framför allt texten som ger den plusbetyg.

Kristoffer Jonzon känns inte som något nytt stjärnskott på himlen, men det känns inte heller som att allt för mycket fattas. Ge det ett par år så kan nog hans nästa album göra succé!

Av Olle Arnell 27 feb 2007 23:49