Europas själ - ett eko från antiken

"Känn dig själv." Ett känt citat som stod inskrivet över en av ingångarna till Trädgården i antikens Grekland.
För att förstå sig själv och den tid man lever i måste man känna sin historia. Annars stagnerar vi och lever ett ringa utvecklande liv.

Ett samtal tog fart den 20 februari här på Sourze, utifrån ett drama - "Parodin på den svenska freden…". Det skapade en relevans i att lyfta fram filosofin kontra vetenskapen och belysa dess väsentliga relation till varandra. Detta kan enbart ske genom att man med pannlampa letar sig bakåt i tiden; hur såg det ut? Vad var det som egentligen hände en gång för länge sedan som gör att vi idag lever genom vetenskaperna och litar blint på den? Vad är vetenskap? Vad är det vi tror på?

Någon trasslade också in sig i "guds" vita skägg men med lite tur kanske vi kan belysa även det begreppet. Jag gör det klart redan nu - jag väljer att skriva gud med litet G eftersom inga regler, annat än den troendes egen respekt säger något annat.

För att förstå sin samtid bör man orientera sig i arvet från antiken - åtminstone. På så sätt kan man orientera sig i nuet och förstå varför vi tänker som vi gör. Det är ett ödets ironi att ungefär samtidigt som Schliemann gjorde sina upptäckter i att han grävde fram Agamemnons stad, började reaktionen mot den klassiska skolbildningens övervälde göra sig gällande i alla västeuropeiska länder. Under det halvsekel som följde utvecklade sig den klassiska arkeologien till en stor och fascinerande vetenskap, som inte enbart lyfte fram krukskärvor och gravskatter i dagen och kastade ett nytt ljus över antika människors vardagsliv i skilda delar av Medelhavsområdet, utan som också lyfte fram hela bibliotek av forntida texter och fann nyckeln till okända litteraturer på glömda kulturspråk som varit utdöda sedan åtminstone två årtusenden. Även dessa värdegods läggs åt sidan och det kommer sig att vaken skolungdom, som vet en del om Platons filosofi och om de sociala förhållandena i Rom, inte nödvändigtvis har hört talas om Kung Midas med åsneöronen eller om kålen som kejsar Diocletianus odlade.

Under lång tid litade människor till gudar av olika slag; de så kallade myterna. Människan är nyfiken till sin natur och ville förklara sig själv och naturens skeenden och årstiders växlingar. Detta gjorde man med hjälp av myter. Myterna hade också ett annat syfte; så som att hålla människan på plats; man undvek alltså så kallad "anarki" genom slags strafftänkande; som också Bibeln kommit att göra under många år. Bibeln är en farlig doktrin som talar om för människan vad hon "skall", till skillnad från Koranen där man talar om för människan vad man "bör".

I en övergångsperiod, när de första filosoferna - jonerna - äntrade scenen, levde man i en parallell tanke där myterna levde kvar, men vilka filosoferna ville förklara bort. Man började iaktta omvärlden. Man iakttog naturens växlingar och menade att det måste finnas en annan förklaring än gudars vilja; det måste finnas en naturlig förklaring. Man började förklara världen, dess skeenden och människan utifrån mer "vetenskapliga" grepp. Redan här använde man sig av de metoder vi ännu idag använder oss av; empiriska undersökningar. Redan här, började alltså det vi idag kallar för vetenskap att ta form; ur de filosofiska tankarna.

Platon sa: "Filosofi börjar med undran." Detta står filosofin för ännu idag. Filosofins viktigaste uppgift är att ställa frågor där svaren inte är lika viktiga. Filosofin står som slags granskningsapparat, där man ifrågasätter allt som går att ifrågasätta och genom just frågorna förs utvecklingen framåt; genom frågorna undersöker man vidare. Vi har alltså filosofin att tacka för att aldrig kunna välja stagnation.

Filosofin står först. Vetenskaperna kan inte stå oberoende av det filosofiska tänkandet. Filosofin födde vetenskapen för lång tid sedan; när man valde att vilja förklara bort myterna - redan då. Vetenskapen är alltså inte något modernt påfund, sen att de rena vetenskaperna idag känner sig hotade av filosofins ifrågasättanden är en annan sak; eftersom man håller hårt fast vid sina paradigm.

Det är sant att filosofin inte är en vetenskap utifrån dagens begreppsapparat. Filosofin har aldrig velat kalla sig för en vetenskap eftersom man ser vetenskapen alltför trång och filosofin är gränslös, men, för att filosofin ens ska kunna existera blev man tvungen att benämna den som en vetenskap, eller en tvärvetenskaplig metod; vilket man tryggt kan kalla den för eftersom den ingår i alla vetenskaper; existerar inom allt tänkande; lever i alla system. Man tvingades alltså att samla filosofin inom apparaten för att ha ett existentiellt berättigande och för att få lov att finnas inom universitetsvärlden. Detta anser jag måste ifrågasättas i sak. Inte minst eftersom jag anser att all kunskap utgår från filosofin. Fick jag sätta ramen för hur man tar till sig kunskaper skulle jag hävda att man inte under några omständigheter kan ha möjlighet att erinra kunskaper utan att först ha läst minst 20 p filosofi.

Inom filosofin ingår alla kunskaper. Vetenskapsteorin ingår där. Här lyfter man fram problemen; man åskådliggör forskningens metodik och logik och visar hur man kommer fram till hypoteser och prövar dem. Man diskuterar teorins betydelse inom forskningen och diskuterar kunskap à priori samt vetenskapliga förklaringsmetoder. Man lär sig att tänka källkritiskt, vilket är ett sätt att tänka på som verkar viktig för all kunskapsinhämtning. Jag menar att filosofin är så viktig för människan att det är det enda hon behöver. Filosofin skulle vara utgångspunkten för våra små barn när de börjar skolan; ty ur filosofin kommer all annan kunskap. Inte heller dem som styr ett land borde ha möjlighet att styra ett land utan att vara filosofiskt skolade. Jag är beredd att sträcka mig hela vägen fram, eller bak, mot Platon och hålla med om att de styrande i en stat ska inget äga; annat än kärleken till filosofin där viljan att göra det högsta goda för staten och dess invånare är det inneboende målet.

Filosofin har från början försökt att förklara världen bortom gudar. Filosofin har försökt att hitta prov på om gud finns. Detta har inte lyckats. De olika förklaringsmodellerna har enbart lett fram till det så kallade theodicéproblemet, som har sitt utgångsläge i det ofullkomliga. Leibniz diskuterade detta i "Essayer om theodicén" 1710 och som ett halvsekel senare gjordes till ett tacksamt mål för Voltaire i "Candide." Frågan om guds existens måste ses som något subjektivt. Idag har vi rätt att själv välja hur vi vill tro och på vad vi vill tro.

Nedmonteringen av de andliga värdena som en gång uppstod har pågått en längre tid. Vill vi tro på en gud i en himmel som stavas med stort G är det tillåtet, men det är inte tillåtet att tvinga andra till samma tro. Subjektivt alltså. Man kan möjligen tänka sig att se på gud som ett begrepp, ett samlingsbegrepp för alla tillstånd; inte enbart det goda. Om man ser gud som en kraft; all kraft vi alla består av, låt säga att vi består av två grundtillstånd; kärlek och hat. Mellan dessa två ytterligheter uppstår övriga tillstånd så som rädsla, avund med mera. Låt oss sluta oss till sanningen om att alla tillstånd är tillåtna och genom acceptans uppstår det goda i sig - genom acceptans av alla tillstånds existens. Det ger att vi kan se att gud är jag och att gud är du; att gud är allt som existerar och är god i form av accepterandet av alla tillstånd. Så kan vi höjas till det högsta varandet. Jag säger inte att det är så. Jag hävdar bara att det kan vara så. För vad är en sanning? Men det skulle kunna lösa theodicéproblemet och begreppen "ont" och "gott" suddas därmed ut. Acceptansen skapar tillåtelse för alla tillstånds existens och därmed har man uppnått det fullkomliga.

Vi läser om nya forskningsrön och litar på dem. Vi till och med hänvisar till att det är sant eftersom de nya rönen säger så. Vi talar om vetenskapen. Den vi idag förlitar oss på. Men vad är den annat än en tillfällig sanning? Vetenskapen hävdar egentligen inget annat än att säga att forskningen har lett oss fram till en viss punkt och den är sann tills vi kan falsifiera den och genom falsifiering ger vi tillstånden möjlighet att utvecklas. Kan man lita på forskningen? Nej. Den är tillfällig därför att den ska vara det; det är vetenskapens enda uppgift; att omkullkasta tillfälliga teorier.

Är vetenskap och forskning farlig? Svar ja. Forskning handlar mycket mer om att vinna priser än att, som Platon sa, värna om det goda för samhället och människorna som utgör det. Filosofin måste finnas i större utsträckning än vad vi tror, för att ifrågasätta, för att dra gränser inom etiska och moraliska principer; för att belysa faran i frågor som "rätt till liv" där "rätten till döden" inte existerar. Vetenskapen ska i allra högsta grad ifrågasättas just utifrån dens metodik där man härleder genom observationer och experiment där bristerna i denna naiva, empiriska vetenskapsmodell i sig, inte kan rättfärdigas. Den är alltid bristfällig eftersom vi människor håller i den.

Vilka är vi då? Vi är summan av vår i historia - varje dag. Vi är summan av våra val och vi är det ansvar vi väljer att ta genom att ständigt ifrågasätta. Gör vi detta söker vi oss gradvis fram till det centrum där inga svar är självklara, men där kanske en eller annan stjärna blinkar till i asfalten.

Av Maria Whinter 22 feb 2007 16:24