Riskkapital vs brukskapital 2

I det hantverkssamhälle som fanns före masstillverkningen så beställde man kostym hos skräddaren, tofflor hos toffelmakakaren och möbler hos möbelsnickaren. Idag skulle miljontals konsumenter ganska enkelt kunna spara mycket pengar genom att gå förbi mellanledsaktörerna. Precis som grossister, mellanled och varumärken hittills har gjort, så bör naturligtvis organiserade konsumenter kunna samordna beställningarna till hela batchar med avropsavtal. De beställer alltså direkt från någon av de underleverantörer som bearbetar och ytbehandlar olika sorts standardmaterial till enkelt monterbara delar.

De samordnade beställningarna görs då via Internet. Beställarna kan alltså när som helst själva initiera underleverantörernas helautomatiserade bearbetningslinor att köra igång nästa batchbearbetning. Vid köbildning så är det en annan lina som tar över - kanske hos någon annan underleverantör. En annan möjlighet är att dem som vill gå förbi kön får betala ett högre pris. Några standardmaterial börjar alltså inte bearbetas, förrän beställningar av hela batchar är gjorda och betalningen är deponerad. På så sätt uppstår ju inte några av de hittills obligatoriska och fördyrande ekonomiska riskerna - med svinn, överproduktion, överkapacitet och dumpningar.

När och om miljontals konsumenter runt om i världen organiserar sig, så bör en stor del av banklånen och riskkapitalet kunna konkurreras ut av att många konsumenter satsar brukskapital som gör priserna avsevärt mycket lägre. Med en medlemsavgift varje månad på exempelvis 100 kr, så blir summan 100 miljoner kr i månaden. Det mesta av dessa 100 miljoner bör då kunna användas för teknikupphandling med avropsavtal från samarbetsvilliga "underleverantörer", tillverkare av subenheter OEM-produkter och från dem som gör universella fästelement.

Det är alltså först här som rubrikens brukskapital kommer med i beskrivningen. Tiotusentals intresserade konsumenter tillsammans med storskaliga användare av tillverkade kapitalvaror, fordon, maskiner, byggnader och anläggningar, bör alltså här kunna konkurrera med banker och riskkapitalister. Som alternativ till att de utvalda underleverantörerna tar banklån för att bygga upp effektivast möjliga bearbetnings- och ytbehandlingslinor, så lånar de konsumenter och storanvändare som är intresserade ut kapitalet.

Detta sker kanske genom att de köper någon sorts "aktier" eller vad det nu bör kallas, och hur det nu bör utformas. Men istället för att det sker kommande vinstutdelningar på dess "aktier", så får de istället rabatter på det som samtidigt avropsavtalas - eventuellt även i samband med teknikupphandlingar.

Genom att det är rabatterade priser - istället för räntor med ränta på ränta och vinstutdelningar - till dem som lånar ut brukskapital till de utvalda företagen, så är det alltså just detta som jag menar vara skillnaden mellan riskkapitalism och brukskapitalism!

Riskkapitalism och brukskapitalism bör alltså finnas i framtiden, som kompletterande och konkurrerande alternativ för finansiering av den framtida masstillverkningen. I den tidigare artikeln skriver jag att enbart de ackumulerade räntorna är mer än 30 av slutpriserna på allt som vi köper. Om då både räntorna, en del av vinstutdelningarna, reklamen, sponsringarna osv. elimineras genom brukskapitalismen, så är det ju inte enbart dem som finansierar underleverantörernas tillverkningslinor som vinner på detta. Följden av underleverantörernas minskade kostnader och avsevärt minskade risker blir ju att även alla de miljoner - eller kanske så småningom miljarder - konsumenter världen över som går med i någon konsumentorganisation så småningom bör kunna få mat, tak och alla andra saker till ganska så försumbara priser.

Konsumenter i alla länder - organisera er! Både vi själva och miljön kommer att vinna på detta!

Fortsättning följer - kanske!

Av Uno Hansson 21 feb 2007 22:02