Feminister ? som älskar porr

Sen förra året sveper en burleskvåg över Stockholm. På klubbar som Hootchy Kootchy på Södra Teatern och Debonair på Spy bar gör pinuppan revolt. Genom att man spelar på det teatralt ekivoka är tanken att man driver könsrollerna till sin spets. "Det ska kännas att man verkligen balanserar på kanten. När det är överdrivet kan man visa hur skuldbelagd kvinnlig sexualitet fortfarande är", säger Karin Victorin, initiativtagare till Hootchy Kootchy till tidningen "Mitt i Södermalm" 061212. För andra kan det vara svårt att se skillnaden mellan det burleska motståndet och ett vanligt porrigt bimbomanér och ännu svårare att förstå hur de samtidigt kan kalla sig feminister.

I den feministiska kulturtidskriften Bangs temanummer "Konflikt", 2006:1, beskriver Ulrika Dahl, lektor i genusvetenskap vid Södertörns högskola, en feminism som på många sätt skiljer sig från den gängse, genom att den betonar könsskillnaden, i stället för att tona ner dess betydelse. "Min feministiska uppfostran är amerikansk och akademisk, queer och motsträvig, jag är än i dag både en del av och utanför den svenska på grund av självvald och privilegierad nomadism." Enkelt uttryck kan man säga att Dahl, som är född på 70-talet skiter i den feministiska traditionen. Hon säger sig tillhöra "girl power-generationen, som inte bara vägrar kallas hora utan även kvinna. "Våra fittor är både oknullade och fyllda av pussy power … som tjackar silikon inte bara i bröstform men i kukform för vi vet att den lesbiska fallosen håller sig hård och gör oss inte till mödrar." Dahl gör inga anspråk på att lösa de sexualpolitiska frågorna, men menar att sexualiseringen av det offentliga rummet har något med goda och dåliga flickor att göra.

Om sin under 2007 kommande bok "Femmes of power, exploring queer feminities" som handlar om femme-inismen, som Ulrica Dahl själv är anhängare av, säger hon att den är "ett anrop om det hyperfeminina systerskapet" Bang, 2006:4. Vad det betyder är oklart, men det har hur som helst med sexualitet att göra. I boken kommer en rad femmes att passera revy: Däribland Tara Hardy, som Dahl beskriver som en "freakshow, en striptease och Lolita, Dossie Easton, en medelålders femme, etisk slampa och sadomasocistisk drottning, Sara Rednour, flatporrproducent.

På ett sätt - om man ska vara välvillig - kan man säga att feminister som Karin Victorin och Ulrika Dahl vill sudda ut gränsen mellan den dåliga och goda flickan - en sk daddy´s girl - och därför som Dahl kan säga: "jag visar fittan för mitt eget höga nöjes skull". I samma tidning, Bang 3:2006 med temat "Under det chockrosa täcket" skriver en annan feminist ur samma grupp, porr- och prostitutionsförespråkaren Petra Östergren, som studerat det svenska porr- och prostitutionsmotståndet sedan mitten av 70-talet, att de flesta argument emot porr helt enkelt inte håller. Anledningen är att frågan om porr, enligt Östergren handlar om "en sexulamoral som är tätt knuten till tvåsamhet och kärlek, vilket inte är unikt för kvinnorörelsen". Östergren säger sig i dag vara inspirerad av sexradikal feminism, en inriktning som ser sexualiteten som utgångspunkten för kvinnors frigörelse. Men när hon kom ut som feminist 1993 var hon radikalfeminist vilka vänder sig emot porr och prostitution, en inriktning som hon i dag ger skulden för att en del kvinnor stämplas som "dåliga" flickor.

I samma nummer av Bang skriver Elinore Lindén Strand, grundare till det nya nätverket Postporn, att hon "lagt sin feministiska anti-pornografiska gatsten åt sidan för den Stora porrens skull". I artikeln avslöjar hon sin stora beundran för strippans makt "över fullvuxna män" och att hennes förebild är den amerikanska porrstjärnan Jenna Jameson. Lindén Strand har gjort en liknande feministisk resa som Östergren: i hennes fall från att ha kastat gatsten mot porrbutiker till att se "att det ligger mycket makt i porren" för kvinnors del. För henne liksom för andra med samma sexualmoraliska värdegrund innebär porren en potential; makten att göra "BRA porr", vilket i hennes tappning är "jämlikt sex, om något som inte gör oss till billiga horor".

Denna feminism påminner om Simone de Beauvoirs beskrivning i kapitlet "Prostituerade och hetärer" i den feministiska klassikern "Det andra könet", 1949. Hon skriver i sammanhanget: "Dessa kvinnor exploaterar sin kvinnlighet till det yttersta skapar paradoxalt nog en situation som nästan blir likvärdig med mannens; bortsett från könet, som utlämnar dem åt mannen som objekt, återfinner de sig som subjekt." Den har dessutom en syn på genus som är långt ifrån den som Anja Hirdman, verksam vid Institutionen för journalistik, medier och kommunikation, JMK i Stockholm, beskriver i sin avhandling "Tilltalande bilder", 2002. I den har hon studerat hur pornografin förändrades mellan 1965 och 1995. I tidningen Genus 2006:4 talar hon om sexualiseringen - eller hellre pornofieringen - av det offentliga rummet. Hon menar att "pornografins kulturella status har förändrats drastiskt, till stor del på grund av Internet … men tillgängligheten har också ökat genom grabbtidningar som Slitz och Café." Det har fått till följd att "playmates", lättklädda tjejer med oerhört standardiserade gester, blickar och kroppar, tagit sig in även i andra genrer, enligt henne. Till och med i den feministiska tidskriften Bang, kan tilläggas.

Det här är sista artikeln i min serie om porr. Tidigare artiklar: "Porr - drömmen om en silikonblondin", 070112, "Porrstjärnan och barnporr", 070120 och "En gång pinuppa alltid bimbo", 070126.

Av Monika Wehlin 02 feb 2007 11:37