Fågelsång på jorden

Jag har en ny modell av rymdfarkost. Philips heter den. Om utseendet räknas vet jag inte. Min omgivning blir glad varje gång de ser mig. Jag bjuder på det. Även när de kallar mig Drutten eller teletubby. Min nya Philips farkost, med extra stora fluffar som täcker mina öronpiercingar, för mig genast till en annan värld.

Utanför min farkost som jag tyngdlöst svävar omkring i, ser jag min arbetsplats. Skrivborden, pärmarna, telefonen och alla papper. Det är mörkt ute. Mina kollegor sitter framför sina upplysta skärmar, kisar för att lyckas hålla blicken koncentrerad åtta timmar på en och samma skärm. Alla ler då de ser mig. Inte när de möter min blick utan när de ser min rymdfarkost.

Jag skriver i takt med musiken. Blippandet och sorlet, takten och phasandet gör att jag producerar mail efter mail. Ingen annan skriver tangentbord lika flytande som mig. Ingen annan befinner sig på en annan planet. Jag jobbar fort fort, varje gång telefonen ringer vispar kollegorna med armarna likt trafikpoliser. När det är monotont arbete blir jag till slut vinglig och yr av allt lyssnande och arbetande. Ett behagligt transtillstånd som kanske inte är helt gångbart på jobbet.

När jag går till och från min arbetsplats lyssnar jag på min lilla Ipod. Små kosshörlurar. Ingen superfarkost direkt men ändå är koss den bästa kollektivtrafik som finns. Jag och jaget. I musiken. När jag går i solen brukar jag blunda ibland. I alla fall i somras när det var okej att ha solglasögon på mornarna utan att någon tyckte jag såg knäpp ut. Då brukade jag spana framför mig så att jag inte skulle möta någon på trottoaren. Sedan blundade jag och gick i takt. Drömde mig till ett dansgolv. Av sand. Där solen sken med sina första eller sista stålar och värmde mig i takt till musiken.

Jag blundar inte på arbetstid. Går inte i takt. Men jag vickar på tårna och i minnet, bakom pärmar och kafferaster, står sandstranden, dj:en och de andra nissarna och väntar.

Nu för tiden är det ju mörkt ute när jag vaknar, mörkt när jag släpps ut ur buren och får gå hem. Inga discokulor på arbetstid. Bara stjärnor. Och Phillips. Mina kollegor lyssnar på P3 eller diskuterar sina barn. Julklappar och vinterkräksjukan. Sjuka mormödrar och nya klädkollektioner. Går omkring med externa hörlurar till telefonen och leker Fugelsang.

Kan jag inte ta mig härifrån fysiskt så kan jag i alla fall flyga bort till en musikplanet i mina Philips.

Av Linda S 15 jan 2007 15:10