Bushs egna ord om ett förestående Iranangrepp

Bush inledde sitt tal med att berömma irakierna för deras deltagande i valet 2005. Men hans respekt för folkviljan slutar vid det faktum att en stor majoritet av irakierna betraktar USA som en ockupationsmakt som snart borde lämna landet. Inte heller bryr han sig om majoriteten av amerikanerna som är emot en truppökning.

I själva verket hade Vita Huset velat fördröja valet i Irak men tvingades acceptera shialedarnas tidtabell, pga. den överhängande risken att shiagrupperna skulle ansluta sig till upproret som drevs på av Iraks sunnimuslimer. Men shiamuslimernas dominans i den nyvalda statsledningen agiterade ytterligare mot sunniminoriteten och upproret började ta form av terroraktioner mot shiabefolkningen. Responsen blev "shiaextremisternas" dödspatruller, som Bush hävdar får stöd från Iran. Denna historieskrivning beskyller visserligen inbördeskrigets offer men bortser ifrån USA:s centrala roll.

Innan den neokonservativa kabalen intog Vita Huset 2001 och utnyttjade 911 för att sätta igång sitt efterlängtade angrepp mot Saddam, fanns det en konsensus i Washington om att en invasion skulle leda till sekteristiska konflikter och riskera inbördeskrig. Det var därför den förste President Bush aldrig följde upp kriget i Kuwait 1991 med att avsätta Saddam.

USA:s agerande sedan invasionen 2003 har bara förvärrat situationen. Irakiernas välkända nationalistiska identitet började sönderslitas när koalitionens starke man Paul Bremer verkställde ett massavsked av landets försvar och polis. I syfte att driva igenom koalitionens nyliberala stålbad av ekonomiska reformer tillämpades strategin "divide and conquer". Politiska frågor behandlades utifrån vilken etnisk grupp skulle gynnas, alternativt missgynnas. Amerikanerna gjorde sig kända för tortyrskandalerna på Abu Ghraib, utplåningen av Fallujah, och återkommande dödsskjutningar av civila. Samtidigt flödade 20 miljarder dollar till utländska företag för Iraks återuppbyggnad. Ändå fungerar elförsörjning, vatten och avlopp lika dåligt idag som för tre år sedan. Korruptionen är ofantlig. Massarbetslösheten är oförändrad. Kan Vita Huset ha väntat sig något annat än inbördeskrig?

Bushs simpla beskrivning av shiamuslimernas roll är lika falsk som hans tilltro till premiär Maliki. Malikis regering är själv inblandad i dödspatrullerna. Detta bekräftades bland annat i veckan av FN:s tidigare talesman i Irak, Salim Lone. Att Maliki skulle kunna återfå hela folkets förtroende är lika fantasifullt som hans nya utfästelser till Bush om att stoppa våldet, ta kontroll över samtliga landsdelar och börja fördela tio miljarder dollar i oljeinkomster bland medborgarna s.k. "benchmarks".

Det gäller att lägga tydligt märke till vad Bush själv sa i sitt tal inför nationen i onsdags. Först menade han att ett nederlag i Irak skulle sporra iranierna i sin avsikt att tillverka kärnvapen. Sedan omdefinierade han ännu en gång vad en seger i Irak skulle behöva innebära; att försvara landets territorium och stabilisera regionen mot extremister: "Detta börjar med att ta itu med Iran och Syrien."

Det är inget annat än en uppdaterad version av kalla krigets "dominoteori", som hävdar att om ett land faller, följs det av en rad andra länder som också tvingas kapitulera. I dess moderna tappning utpekas islamister som världshotet. Dessvärre fanns inga utländska islamister i Irak före USA:s invasion lockade dem dit. Än idag utgör de en marginell del av motståndsstyrkorna. Det är synnerligen långsökt att påstå att konsekvensen av amerikanernas uttåg skulle vara att al-Quaida blir inbördeskrigets segrare, tar kontroll över landets oljeinkomster och för krig mot USA.

Vidare påstod Bush att "Iran ger materiellt stöd till attacker mot amerikanska trupper." Och med ord som omöjligen kan misstolkas avslöjade Bush sitt riktiga ändamål: "Vi ska störa attackerna mot våra styrkor. Vi ska avbryta inflödet av material från Iran och Syrien. Och vi ska spåra upp och förstöra de nätverk som förser våra fiender i Irak med avancerade vapen och träning"

Enligt Zbigniew Brzezinski, f.d. säkerhetsråd till president Jimmy Carter och själv en anhängare av realpolitik, finns en oundviklig risk i Vita Husets nya utspel; "Beslutet att öka nivån på USA:s militära inblandning, medan man samtidigt lägger på benchmarks på den oberoende irakiska regimen, samt understryker det externa hotet från Syrien och Iran, lämnar Vita Huset med två alternativ när det blir klart... att utfästelserna inte kommer att efterlevas. Ett alternativ är att ta sig an policyn klandra och kuta: dvs. att dra sig tillbaka på grund av att den irakiska regeringen har misslyckats. Det skulle inte råda bot på den tvivelaktiga fallande dominobricka, som presidenten så ofta har beskrivit som den oundvikliga horribla konsekvensen av USA:s uttåg. Det andra alternativet, som kanske redan ligger och lurar i presidentens tankar, är att utvidga konflikten genom ett militärt angrepp mot Syrien eller Iran. Det är underförstått att några av de neokonservativa kring presidenten och utanför Vita Huset kommer att driva på det alternativet."

Dominoteorin förutsätter inte nödvändigtvis att grannlandet invaderar Irak efter USA:s uttåg, utan det baseras på risken att Iraks segrande shialedare själva skulle alliera sig med Iran. Då skapas en reell koalition, med världens största oljereserver och möjligheten att styra världens oljepris. Det är ländernas ackumulerade ekonomiska inflytande som Bush räds. Det skulle skapa en politisk hävstångseffekt där Iran får utrymme att mäta sin makt i Mellanöstern mot Israel, bland annat genom att fortsätta sin utveckling av kärnvapen.

Presidentens tal till nationen i onsdags handlade mycket mindre om den förslagna truppökningen än utvidgning av kriget. Bush nya "strategi" består av inget mer än att ersätta de 25 000 amerikanska soldater som redan skadats eller stupat i Irak. Eftersom det inte finns någon rimlig chans att en sådan truppökning kan dämpa det sekteristiska våldet på Baghdads gator, får man anta att det istället finns en dold agenda. Troligen är det egentliga syftet att konfrontera Muqtada al-Sadr, shiamuslimernas högsta religiösa auktoritet, de iranska ayatollornas gunstling och ledaren för Mahdiarmén, Iraks största milis. Detta vore det nästa i en lång rad tragiska felsteg av Bushregeringen. Vänds amerikanska trupper mot al-Sadrs styrkor, inleds ett blodbad. Då kommer Bush att spela sitt sista kort, när han riktar sig in mot al-Sadrs medbröder bland ayatollorna i Iran.

Med sitt tal i onsdags signalerade Bush så mycket. Snacket om Irans tillförsel av "avancerade vapen" syftar på att börja skifta skulden för USA:s misslyckanden på Iran. Men faktum är att de allra flesta dödsattacker mot amerikanska trupper sker med IED improvised explosive devices, ett mycket enkelt vapen. Irakierna har själva mer än tillräckligt med sprängmedel och träning för att forcera ockupationsmakten från landet. Det är bara en fråga om tid.

Avsaknaden av något enda nytt diplomatiskt initiativ är också en klar signal. Bush nämnde inget om att tillsammans med Irakierna sätta ett datum för USA:s uttåg. Inte heller valde han att följa Iraq Study Groups rekommendationer om att inleda en diplomatisk dialog med Syrien och Iran. Istället framförde Bush direkta militära hot mot grannländerna. Framöver kan vi vänta oss höra mycket mer om Irans påstådda inblandning i Irak. Det ingår i den allmänna upptrappningen av propagandakriget mot Iran, i förberedelse för ett amerikanskt angrepp.

Jag har sedan länge förklarat i Sourze om USA:s planer på att attackera Iran för att slå sönder risken för en samlad shiadominerad allians. Med sitt tal i onsdags börjar Bush själv öppet artikulera sådana intentioner. Hotet om ett storkrig i Mellanöstern växer för varje dag. Ändå verkar folk här i trygghetsnarkomanernas hemland Sverige tycka att USA har en skyldighet att stanna kvar i Irak, i det desperata hoppet att totalt kaos och även folkmord kan undvikas. Men som den avrättade diktatorn själv besvarade sina bödlars glåpord; Irak har redan blivit ett helvete. Bara för att USA orsakat irakiernas helvete, har George Bush varken rättighet eller skyldighet att fortsätta på sin fördömda militaristiska bana.

Bush ville framstå i sitt tal som självrannsakande; "Där misstag har begåtts, vilar ansvaret på mig". Men hans ödmjukhet utesluter uppenbarligen behovet att överväga avvikande åsikter, erkänna ett misslyckande, ändra taktik eller inleda dialog med sina ovänner. Istället fortsätter han envist att begå samma misstag men förväntar sig andra resultat. Det är själva definitionen av vansinne. De som rättfärdigar det fortsatta militaristiska alternativet med argument om vad som vore bäst för irakierna, delar bara Vita Husets förnekelse.

Förutom hybris finns det en annan anledning till att USA inte kommer att "klandra och kuta". Det är de oerhörda ekonomiska intressen som ligger bakom och driver på kriget. Med Bush som överbefälhavare har Pentagons budget ökat med över 50 till 455 miljarder dollar. Det allra mesta, 80, går till några få superstora företag. Enligt försvarsdepartementets egen beräkning har cirka 100 000 civila företagare anlänt till Irak för att ta del av de 20 miljarder dollar som amerikanska skattebetalare investerat i den havererade återuppbyggnaden. Sedan två år finns det en permanent avdelning inom Vita Huset som projekterar för återuppbyggnaden av ett tjugotal länder som ännu inte ens befinner sig i konflikt. Den nya formen av postmodern kolonialism handlar inte om att, som för hundra år sedan, upptäcka nya områden och tömma dem av sina naturtillgångar. Nu ska man identifiera sårbara nationer vars regeringar kan avsättas och vars infrastrukturer kan förstöras, så att angriparen också kan profitera från återuppbyggnaden.

Referenser:
Why the US is not leaving Iraq, Ismael Hossein-Zadeh
Playing right into Al-Sadrs hands, Col. Douglas MacGregor
Bushs speech annotated, Stephen Zunes
Five flaws in the presidents plan, Zbigniew Brzezinski

Av Patrick Gallagher 15 jan 2007 21:24