Första världskriget en enda dårskap

Under julnatten 1914 stod de engelska och tyska soldaterna vid västfronten för förnuftet när man slöt en vapenvila med varandra. Enligt Daniel Hjorths artikel ”Befälen stod maktlösa inför julfreden 1914” var soldaterna efter fem månader trötta på kriget.” De strömmade ut i ingenmansland. Tryckte varandras händer och försökte göra sig förstådda med åtbörder och spridda uttryck. Flera tyskar hade arbetat i England framförallt som frisörer, kypare och taxichaufförer och kunde språket. De hade hörsammat kejsarens kallelse och återvänt till fäderneslandet. Andra hade blivit engelska medborgare och internerades i koncentrationsläger av mild sort. De skålade i vin och rom, pekade ut var det låg minor, inte ett vapen syntes. Det blev ett så intensivt tjattrande att det påminde om veritabla syjuntor enligt vissa iakttagare./…/ Julen ut i mellandagarna fram till nyår fortsatte vapenstilleståndet om ock i krympande omfattning. Rykten om upplösningen hade sipprat ut till högre befäl som firade ståtlig jul på säkert avstånd./…/ Först den 15 januari kom striderna igång igen.”

Man kan jämföra de enskilda soldaternas förnuftiga handlande med den högste krigsledaren och fältmarskalken Hindenburgs beslut att återuppta det oinskränkta ubåtskriget och garantera att tyska armèn kunde ta hand om Amerika i händelse att detta land skulle gå med i kriget på ententens sida.

När kriget startade var det två block som stod mot varandra. Det var trippelalliansen bestående av Tyskland, Österrike-Ungern och Italien. Det sistnämnda landet började inte kriga vid krigsutbrottet och anslöt sig till ententen 1915. Italien var en av de fyra segermakterna vid krigsslutet tillsammans med Frankrike, Storbritannien och USA. Det andra blocket var trippelententen som bestod av Ryssland, Frankrike och Storbritannien. Ryssland avföll från blocket vid den ryska revolutionen 1917 och slöt separatfred med Tyskland 1918 i Brest Litovsk.

När det gäller Hindenburgs katastrofala beslut att starta det oinskränkta ubåtskriget skriver Barbara W Tuchman i boken Dårskapens vägar följande:” Obegränsat ubåtskrig innebar att man utan förvarning sänkte handelsfartyg som påträffades inom en bestämd blockadzon, vare sig de var krigförande eller neutrala, beväpnade eller obeväpnade. Denna verksamhet hade inställts 1915, efter starka protester från USA som varmt förespråkade de neutralas rätt till havens frihet, och i den inflammerade stämning som rådde efter Lusitanias sänkning.

I slutet av 1916 hade båda sidor i det närmaste uttömt sina resurser och sin militära uppfinningsrikedom och offrade bokstavligen miljontals människoliv vid Verdun och Somme för att vinna eller förlora några meter terräng./…/ Under dessa två år, medan skeppsvarven i Kiel arbetade för högtryck med siktet inställt på 200 nya ubåtar, slogs det tyska överkommandot i konferenser på hög nivå med de starkt negativa civila ministrarna för att få återuppta torpedkriget.”

Den främste motståndaren till torpedkriget” var den tyske Washingtonambassadören von Bernstorff som var väl förtrogen med Amerika och varnade upprepade gånger sin regering för ett ubåtskrig med säkerhet skulle dra in Amerika i kriget och leda till ett tyskt nederlag.”

När president Wilson” i december 1916 inbjöd de krigförande till förhandlingar om en ”fred utan seger” förkastades hans anbud av båda parterna. Ingendera var beredd att acceptera en uppgörelse utan någon vinst som kunde rättfärdiga dess lidanden och förluster i människoliv och betala kriget. Tyskland slogs inte för status quo utan för en tysk hegemoni i Europa och ett vidgat välde på andra sidan haven.”

”Ett fåtal föraktade socialdemokratiska röster i riksdagen ropade:” Folket vill inte ha ubåtskrig utan bröd och fred!” men dem tog man föga notis om eftersom de tyska medborgarna förblev lydiga hur hungriga de än var.”

Ett beslut om ubåtskriget fattades den 9 januari 1917. Det blev många sänkningar av fartyg innan konvojsystemet blev effektivt. Engelsmännen sporrades av den amerikanska krigsförklaringen och vägrade att ge upp. Två miljoner amerikanska soldater skeppades över till Europa och åtta månader efter den första amerikanska offensiven tvingades Tyskland att kapitulera den 11 november 1918. Den militära ledningen i Tyskland vägrade att ta sitt ansvar för förlusten i kriget utan skickade fram några socialdemokrater att underteckna kapitulationen och kunde sedan påstå att man drabbats av ett dolkstöt i ryggen av de marxistiska partierna och i själva verket inte hade förlorat kriget. Det blev sedan Hitlers främsta propagandamotiv mot Weimarrepubliken. I kriget dödades 10 miljoner soldater och ett mycket större antal skadades.

Om båda de stridande hade accepterat” fred utan seger” skulle detta ha förändrat världens historia: Ingen seger, inga skadestånd, inga skuldkänslor, ingen Hitler, kanske inget andra världskrig. Då hade de tre kejsardömena Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern troligen bestått ytterligare några decennier.

Hindenburg som gjort så många felbedömningar under kriget blev trots detta vald till president år 1925 och sedan återvald 1932 vid 84 års ålder. Genom att Hindenburg utsåg Hitler till rikskansler den 30 januari 1933 gjorde han ett sista fatalt misstag som betydde slutet
på Weimarrepubliken och början på tredje riket och nazistdiktaturen. I och med hans död år 1934 gick en epok i graven.

Av Yngve Karlsson 07 jan 2007 14:30