Ur led är kyrkan

I Allhelgona kyrka i Nyköping, byggd i slutet av 1200-talet hänger ett stort antal adelsvapen på väggarna och från predikstolen grinar en liten döskalle mot besökarna ovanpå fyra timglas. Här finns det plats för mystik. Det är väl vad religion handlar om? Mystik och förstås levandegörning av ett samhälles ideal. Men av det finns intet i Allhelgona Kyrka i nådens år den 24 december 2006.

Kyrkan är vit inuti och den är upplyst, som det känns, till max med moderna lampor, blandat med tända ljus. Om man kom till kyrkan för att få känna mystik så uteblir den därför fullständigt.

Mitt första tips är därför att genast skaffa ljusbord till de som läser i kyrkan så att deras ansikten samtidigt som de läser kan upplysas av ljus underifrån. Dessutom ska det fåtal riktiga lampor som är tända under gudstjänsten vara placerade rakt över sångarna så att dessa ser ut som de kommit ned från himlen i en ljuskon. När ingen sjunger i kyrkan släcks förstås dessa lampor. Endast levande ljus bör finnas i en kyrka under gudstjänst den natt när jesus föddes. Det säger jag som är helt oreligiös men är tillräckligt insatt i dramaturgi för att förstå detta.

Det är första gången sedan barnsben jag besöker en gudstjänst och det som slår mig mest, jag är ju trots allt historiker, är den "extreme makeover" som kyrkan gjort vad det gäller kristendomens och guds budskap till människan. En gång i tiden sade prästen; "Frukta gud och älska konungen", med emfas. Han, för det var han sade också att man skulle arbeta hårt och göra rätt för sig och att gud var en straffande gud. Att synda var också fruktansvärt, det kunde man brinna i helvetet för. Till gemene man och kvinna sade man; "Du får smör ovanför när du dör!" Det var hårda ord. Pliktmoral till 100 procent.

I dag säger prästen istället;
"Var inte rädd, gud är med dig, var inte rädd...var inte rädd..."

Vi har på under hundra års tid gått från en straffande och dömande gud vi skulle frukta, till en gud som är med oss och vars präster på jorden säger till oss att vi inte ska vara rädda. Gud har blivit, som elaka tungor säger, en psykoterapeut som ska hjälpa samhällets alla trygghetsknarkare in i en rosa såpbubbla. Men frågan är om de finns? Trygghetsknarkarna alltså. Finns de verkligen eller är de en tillfällig skapelse av det sekulära samhället, och kanske själva kyrkan? Det går i alla fall ingen känsla av euforisk trygghet genom den drygt trehundrahövdade skaran som samlats i denna kyrka denna natt. Det är ett ytterst fåtal som verkar vara upprymda och "tända" på det kristna budskapet. Men gud är ändå med oss, säger prästen, han om det nu är en han är ungefär som en vanlig jeppe som knallar omkring på jorden precis som oss och han kan inte hjälpa oss, inte alls, men vi ska ändå inte vara rädda. Ett paradoxalt budskap.

Jag som varit riktigt rädd. För att dö på grund av sjukdom känner att detta budskap, att jag alltså inte ska vara rädd, snarare hör hemma på min dödsbädd än i det vanliga livet. Men är vi alla döende? Ja visst är vi det, vi ska ju alla dö, men vi ligger inte på dödsbädden för det. Men när jag fick mitt sjukdomsbesked och blev rädd, då behövde jag snarare någon som sparkade mig i röven och sade som kyrkan sade förr; "Bit ihop och kämpa!"

Det finns som jag ser det två baksidor med detta radikala nya kristna budskap. Båda är otäcka i sina konsekvenser. För det första är denna nya gud inte ansvarig för det onda som händer på jorden. Det onda som händer, händer inte för att vi människor har syndat och att gud därför blivit vred och straffar oss. Det onda händer inte heller för att det finns en högre mening med det som händer, som till exempel att vi ska bli visare eller finna andra vägar och värden i livet. Dessutom, om gud är helt utan skuld i vad som händer då är förmodligen djävulen inte att skylla på heller. Han finns i alla fall inte längre i det kristna budskapet, så det onda som händer är inte heller djävulens verk. Vad kan vi då dra för slutsater av detta? Ja, för det första att vi har jävligt goda skäl att vara rädda för att leva på jorden. Naturkatastrofer bara händer och mycket ont görs av människan bara för att människan tydligen är ond eller felbar. Förr kunde vi alltid vara överjävligt rädda för gud och trösta oss med att någon eller några syndat, att det som hände hade en högre mening eller att det hela var djävulens verk. Det kan vi inte idag. Vi är utelämnade åt oss själva och vår fattningsförmåga, och prästen säger; "Var inte rädd..."

Den andra baksidan är att kristendomens gamla budskap, som onekligen var hårt och tufft, hade en högre mening som man både kan tycka illa och gott om. Oavsett vilket kan man bara konstatera att det är den kristna västvärlden som är rikast i världen, mest framgångsrik inom teknik och forskning och krigföring självklart på gott och ont och har de bäst fungerande rättsstaterna i världen. Kristendomen har haft en mycket stor roll i detta. Tidigare hade kyrkan en roll att tukta menigheten, men den gjorde menigheten till ett verktyg färdigt att användas av kungamakten och den tidigmoderna nationalstaten. Detta verktyg hölls förvisso passivt och lydigt men använde sin energi till hårt arbete och om gud, konungen eller fosterlandet kallade ställde han eller hon upp, som ett verktyg för en högre mening.

I dag är allt annorlunda. Med kristendomens nya budskap görs inget av detta. Men menigheten i församlingen är ändå tuktad och passiv. Han eller hon hålls inte skräck för gud utan i skräck för själva livet i vilket gud inte kan hjälpa henne mot allt ont som kan hända, och dessutom är hon inte längre ett verktyg för varken kyrkan, gud, konungen eller fosterlandet. Kyrkans meningsskapande projekt är borta men meningslöshet är ingen god ersättning för mening. Människan i menighetens församling är därför nu bara ett lealöst får som blivit rädd för själva livet. Och då säger prästen; "Var inte rädd, gud är med dig, var inte rädd...var inte rädd..."

Det är inte utan att man som ny kyrkobesökare undrar om inte den moderna kyrkan är helt ur led med tiden. Detta moderna "var inte rädd"-budskap borde väl egentligen ha passat bättre år 1906 än 2006? Då dog verkligen folk som flugor av sjukdomar som vi i dag botar lätt som en plätt. Arbetsplatsolyckor och skenande hästspann ställde också till det varje dag. Då för hundra år sedan var livet verkligen farligt att leva. Hela tiden. Det är det inte idag.

Det sägs å ena hållet att svenska kyrkan förlorar medlemmar på grund av att den är för radikal. Å det andra hållet sägs det att den förlorar medlemmar för att den är för konservativ. Förmodligen har båda lägren rätt. Samtidigt är det för de flesta uppenbart att kyrkans budskap inte längre lockar så mycket annat än gamla tanter till kyrkbänkarna, även om det inte såg ut så i kyrkbänkarna vid midnatt i Allhelgona Kyrka på julaftonskvällen 2006.

Men den moderna svenska kyrkans verkligt stora problem är fårstås avdramatisering och avmystifiering. Ska kyrkan erbjuda lugn och ro och trygghet i en värld som är mycket tryggare och säkrare än någonsin tidigare eller ska kyrkan erbjuda den moderna människan som ju via media är van vid mystik och dramatik, sin egen mystik och dramatik? Och vad "tänder" egentligheten den svenska menigheten på? Är det en präst som milt och gudfruktigt säger "var inte rädd" eller en präst som vrålar "frukta gud och älska konungen"? Jag tror svaret på den sista frågan är lätt att finna för de flesta. Vi finner hur som helst svenskar på Mount Everest, på både Nord- och Sydpolen, i bungy-jumpsnören på Nya Zeeland, ensamma med en ryggsäck i Laos djungel och helt utelämnade i små segelbåtar söder om Kap Horn. Så svensken är nog inte särskilt rädd av sig. Men han eller hon kan säkert bli det om prästen predikar detta moderna kristna budskap.

Hur som helst, vad än kyrkan har för gudomlig plan så kan man inte levandegöra det svenska samhällets ideal genom att gå runt och vara rädd. Att vara rädd kan aldrig vara ett ideal. Och skulle det en dag bli det, då är det kört. Då kan vi skruva ned skylten för gott. Amen!

Av Arvid Fallström 26 dec 2006 10:11