Fågelsång i rymden

Vid tresnåret natten till fredag den 8 december svensk tid lyfter rymdskeppet Discovery med vår Aniaraman Christer och hans kamrater, för färd till internationella rymdstationen.

13 oktober 1956 låg Aniara på bokhandelsdiskarna. Femtio år och några dagar senare lyfter vår egen Fågelsångare på en färd som han anser vara säker, men som ändå skapar vånda. Hundratals svenskar är på väg för att se lyftet, trots att det påstås vara en rutin färd.

Jag började folkhögskola något år efter Aniaras utgivning. Jag läste en del i den då och har sedan läst i den så många ggr. För den liknar nästan inget annat, fortfarande. Författaren Harry Martinsson hade fram till 1956 skrivit mycket jordiska historier, om än ibland poetiskt. Plötsligt för han oss ut i ett rymdäventyr utan slut. Något år därefter kom Sputnik.

Ett stort antal människor har blivit fångar i sin egen väldiga maskin. Strax efter starten från Doris Dalar råkar skeppet ut för några missöden. Det kommer ur kurs och då skeppet är skadat av meteoriter kan rätt kurs inte återfås. Skeppet är på evig kurs mot stjärnbilden Lyran.

Denna berättelse grep mig mycket. I fysisk meningar har folk det bra ombord, men de saknar det viktigaste, mål och mening.

Centrum i deras tillvaron är Miman , en centraldator fast den hette inte så 1956. Det är en robot men många mänskliga egenskaper som dåligt humör. Den avspanar ständigt rymden efter ny information, som besättningen inte har den minsta nytta av. För allt är ju utan återvändo.

Miman får efterhand en gudomlig status, ja i vart fall för vissa personer ombord. För dessa "religiösa" människor representerar hon det sista hoppet. Men de flesta ombord förfaller rätt fort till stor håglöshet. En del totalslappar, andra försöker följa bestämda rutiner för att härda ut. Några avslutar sina liv. Miman har hela tiden också varit en nöjesmaskin. På stora skärmar visar hon de mest underbara och förfärliga ting. Folk fortsätter att samlas kring roboten som bjuder på känd musik, men även sådant som är nytt. För Miman tänker och känner själv. Hon fattar en del egna beslut till mimaskötarens förtvivlan.

Färden pågår länge, folk åldras och dör. Även Miman blir allt skröpligare, den fungerar allt mer ojämnt. Långt borta därute upplöses farkosten och människorna i aska.

Vad kommer vår landsman att tänka och känna däruppe. Tror han sig vara en ny Kristus på gudomligt uppdrag? Nej det tror jag inte, han förefaller så ödmjuk och sund. Han har klarat en fruktansvärt lång väntan utan att bli vansinnig. Han är så säker på att komma ner igen så han blev inte tokig som folket på Aniara. Han tror på olika former av liv därute. Därtill ska Jordens folk bygga städer på andra planeter är hans tro. Ja i vart fall så står det så i hans handböcker.

I flera år har männen ombord fått träna på att kissa och bajsa på ett riskfritt sätt. Absolut inget får lämna toan och börja sväva runt i kabinen. Herrarna har fått lära sig att "knipa åt". Ganska lite vätska kan förstöra den elektroniska navigationsutrustningen. Må Gud välsigna deras färd även om der ser ut som om de drabbats av synden storhetsvansinne.

Av Jan Brunnegård 07 dec 2006 12:18