Finland och fortsättningskriget

Henrik Arnstads bok om utrikesminister Christian Günther har skapat en debatt om Finlands fortsättningskrig tillsammans med Tyskland under andra världskriget. Jag tar i denna artikel upp några synpunkter i denna debatt.

Henrik Meinander påstår i Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 3 dec. 2006 att ” Finland inte ville gå samma öde tillmötes som de baltiska länderna, som sommaren 1940 ockuperades av Sovjetunionen”. Det måste vara en efterhandskonstruktion. Det var en sak att de baltiska staterna tvingades att falla undan för sovjetiska påtryckningar men helt annan sak var det med Finland som hade hållit stånd i flera månader mot Sovjet innan man tvingades till att sluta fred i mars 1940. Det är osannolikt att Sovjet skulle riskera ett nytt vinterkrig mot Finland. Enligt professorn i historia David Kirby som Arnstad citerar var Finland informerad om Operation Barbarossa. I SVD den 29 nov. 2006 står följande citat:” Finländarna inbjödsav tyskarna 20 maj för att diskutera koordination av militära åtgärder gentemot en sovjetisk aggression. Finländarna fick fem dagar senare veta att Tyskland förberedde ett anfallskrig... I fortsatta diskussioner 3 – 6 juni i Helsingfors utarbetades detaljerna för militärt samarbete.”

I en insändare i SVD påstår Joen Lagerberg amatörhistoriker, Stockholm att Finland riskerade att bli utsatt för ett tvåfrontskrig med både Tyskland och Sovjetunionen. Hitler planerade nämligen en invasion av norra Finland med täcknamnet operation Renntier. Enligt Lagerberg var” syftet att erövra Petsamo och säkra tyskarnas positioner i Nordnorge.” Vidare skriver Lagenberg:” England intog till en början en förstående hållning, men tvangs av Stalin att förklara krig i december 1941. USA valde att godta Finlands deltagande i kriget med Sovjet som ett från världskonflikten skilt krig och bibehöll de diplomatiska förbindelserna med Helsingfors till juni 1944. Tre månader senare var finländarna de allierades vapenbröder i kampen mot nazismen”. Om orsaken till Finlands tvekan att upphöra att vara vapenbroder med Tyskland skriver Meinander följande:” Tvärtom bottnade dess avvaktande linje i en kallblodig insikt om att det var säkrast att bryta banden med Berlin först då tyskarna hade tvingats så mycket på reträtt att de inte kunde hämnas på Finland."

En orsak till att Finland kom så lindrigt undan vapenbrödraskapet med Tyskland var de sympatier som Finland åtnjöt i antikommunistiska kretsar sedan vinterkriget 1939-40. Därför hälsades man som allierade så snart man hade slutit fred med Sovjet. Antikommunisterna hoppades säkerligen att Sovjet skulle vara så försvagat att det inte skulle kunna få något inflytande efter kriget över utvecklingen i Europa. Där misstog man sig fullständigt.

Finland hade troligen kunnat avgöra kriget till Tysklands fördel om man helhjärtat hade ställt upp för Tyskland och man hade säkerligen kunnat erövra Leningrad. USA:s ambassad i Helsingfors pressade nog på för att finnarna skulle visa återhållsamhet i kriget. Förvånande är också att man inte lyckades att erövra Murmansk inte ens när Sovjetarmén var hårt pressad under slaget vid Stalingrad. Det kan tyckas att det måste vara lättare att erövra hamnen än att sänka fartyg på väg till Murmansk.

Att Finland gick med i kriget berodde nog uteslutande på att man trodde att Tyskland skulle vinna kriget mot Sovjet och det var bäst att vara på den segrande sidan. Dessutom kunde man återfå det område i Karelen som man hade förlorat i marsfreden och kanske få även ytterligare områden med en finsk befolkning och skapa ett Storfinland. En sådan tolkning av läget var mycket naturlig med tanke på att Finland hade stått emot röda armén i flera månader under vinterkriget innan man måste sluta fred i mars 1940. Den tyska armén hade med lätthet på några veckor besegrat Frankrike som höll stånd mot Tyskland under hela första världskriget medan Tsarens armé på östfronten led det ena nederlaget efter det andra och kommunisterna blev tvingade till separatfred i Brest Litovsk. Att besegra röda armén föreföll vara ett lätt match för den segerrika tyska armén. Få tänkte på hur det skulle bli att leva i ett av nazisterna behärskat Europa. Finnarna skulle säkert bli benämnda hedersarier. Mindre tänkte man nog på hur det skulle gå för de slaviska folken som av nazisterna betraktades som mindervärdiga.

Meinander skriver följande om andra världskriget:” Första världskriget gestaltas redan av européerna som en gemensam tragedi. Det samma kan tyvärr inte ännu sägas om andra världskriget, som fortfarande väcker nationella skuldkänslor och aggressioner i de breda folklagren.” För att andra världskriget skall kunna bli en gemensam tragedi fordras det att samtliga europeiska länder gör upp med det förflutna. Det har Tyskland gjort men Finland och Österrike har inte ansett sig att behöva göra detta. Arnstads bok kan vara ett steg mot en uppgörelse med Finlands förflutna.

Av Yngve Karlsson 06 dec 2006 10:00