Upphämtningar - det härligaste med sport!

Finns det något mer spännande en när ens lag ligger under eller den man hejar på ligger efter? Nu menar jag inte att underläget i sig är spännande men upphämtningen, den är ju så sjukt härlig.

För att förklara vad jag menar så ska jag exemplifiera det för er.

Jag känner en tjej som frågade mig inför en hockeymatch om varför man inte bara ser sista perioden för det är så man får veta resultatet. Självklart så sa jag till henne att hon då missar allt runt om kring. Historien om just den matchen. Det unika med just en härlig upphämtning, ångesten när 40-0 blir 40-40 lika och att man vet att Nicklas Kulti aldrig vinner när det är jämnt och en DC-titel som håller på att glida Sverige ur händerna.

Visst man får resultatet men då kan man ju lika gärna läsa TT: s småklipp "Sverige vann OS-guld i ishockey 2006".

Hon förstod nog inte riktigt vad jag menade innan matchen men efter halva matchen när Sverige låg under med 1-5 mot Finland och Tommy Salo blev utbytt och jag skrek att nu kommer vändningen så började hon att ana.

När Peter Forsberg knäckte Christopher Columbus coast to coast och gjorde 5-5 köksvägen var hon ytterst nära att förstå men helt klart var det inte förrän Per-Johan Axelsson gjorde 6-5 och Mats Sundin skrek sitt numer klassiska "You m*th*rf*ck*r" upprepade gånger i ansiktet på ovan nämnda Per-Johan. Först då förstod hon vikten, känslan av att få helheten på gott och ont.

Man kan aldrig uppskatta ett kvitteringsmål lika mycket om man inte har totalbilden.

Man kan aldrig förstå ångesten i en 3-2 vinst när ens lag ägt matchen och haft ledningen med 3-0 framtill de sista skälvande minuterna innan totalkollapsen är nära och man släpper in två baljor, om man inte sett hela matchen.

För er som inte förstod så måste jag ju bara nämna Liverpools fantastiska bedrift i finalen av CL 2005. Liverpool mötte AC Milan och låg under med 3-0 efter första halvlek för att sedan vända på mindre än åtta minuter till 3-3. Att Jerzy Dudek tokräddade ett dubbelläge för Andrei Schevchenko på övertid försämrade inte situationen. Men pricken över I´et kom först när Liverpool vann straffsparksläggningen och Liverpool stod som europamästare för klubblag. Den mest spännande fotbollsmatch jag någonsin sett, att den var på allra högsta nivå påverkar såklart min åsikt.

Liverpool var i gruppspelet samma år med om en liknande situation. Liverpool låg nämligen under mot Olympiakos och var tvungna att göra tre mål på en halvlek för att gå vidare från gruppspelet. Sinama Pongolle, Neil Mellors mål följt av Steven Gerrard´s tokhårda vristträff på halvvolley ordnade avancemanget den gången. Ännu en klassiker.

Upphämtningar är bäst i mina ögon, ni kanske har era egna favoriter, gott så, men jag hoppas att min poäng har kommit fram.

Av Max Ansbro 21 nov 2006 11:03