Idol 2006 - Perfekt, Erik!

Johan var tvungen att åka ut, sa jag förra veckan. Det står jag fast vid. Killen hänger kvar som en igel, men i det tredje sista programmet visar alla sina rätta ansikten och finalplatserna blir reserverade åt de två som visar pa en magnifik musikalitet. Ett ovantat men värdigt finalpar blir resultatet efter nästa veckas show. Så här skötte sig de fyra sista.

Felicia, min favorit från första början, sköter sig bra. Hon är lika fantastiskt söt som vanligt, och uppvisar den har kvällen en splittring inombords som man allt som oftast hittar i tonårskroppar. Jag känner igen mig, och älskar henne ännu mer kanske just därför. I "Kiss me" försöker hon vara glad och lycklig, försöker porträttera den här gulliga känslan av kärlek som texten målar upp. Hon dansar lite lätt och ler, men når inte fram genom tvrutan av den enkla anledningen att hon inte menar det hon sjunger. Bara en teori, saklart, men glädjen i sången blir inte trovärdig med Felicias sorgsna ögon. Dem gör sig desto bättre i fantastiska "Im Sorry", där Felicias uttryck sänder rysningar längs min ryggrad. Det är som natt och dag. Här är hon i sitt esse, och hennes ton har en exceptionellt unik klang i de ljusaste partierna. Sångtekniken är imponerande. Hon är ledsen, Felicia, och det är tråkigt. Men samtidigt är de bästa artisterna/musikerna alltid de med plågade själar, inte sant?

Johan orkar jag knappt skriva om längre. Ordförradet börjar sina när det gäller den här killens talanglöshet. "Time after time", en alldeles för gammal låt, har jag glömt bort en minut efter jag sett framträdandet. Jag skruvar mig i stolen, rullar tummarna, får bita mig i läppen för att inte börja spruta galla mot stackarn. I "Unfaithful", en alldeles för ny låt, blir det naturligtvis ännu värre. Originalet sjungs av en jamaicansk sexkitten, och krocken blir ofantlig. Som Brasse proklamerade när rätt djur skulle väljas bort - Feeeel, fel, fel, fel, fel, fel, fel. Hemsk frasering, falskt, olidligt. Och så vidare. Usch. Kommer aldrig första hypen kring den har killen.

Markus har till skillnad fran Johan verkligen fått in klämmen nu. Han förstår sin dragningskraft och gör det mesta av den. Blicken in i kameran är densamma vecka efter vecka och han har lätt ett spann från 17-60 som smälter lika snabbt varje gang. "Everybody hurts" är ett bra låtval, en klassiker där han till fullo kan belysa sina främsta talanger. Hans röst är vacker så man måste blunda i partierna där tonen hålls ut. Han är trovärdig och förmedlar känslan han ska förmedla, och gör egentligen inte ett enda fel. Han följer samma mall i "Lady in red" och även fast jag personligen hade föredragit en version utan falsetten i slutet, så fungerar den. Trots allt är det någonting med Markus jag stör mig på, och jag tror han gör sig battre ur radion än genom kameran faktiskt. Förmodligen bara jag som tycker det. Han sköter sig hursomhelst fläckfritt och det finns ingen anledning att han inte ska vara en av de sista två.

Erik fick mig att le. Han ser ovanligt aptitlig ut, mysigt sexig, lika avslappnad som latvalet "If I used to love you". Designern har slagit huvudet på spiken med kläderna, frisören har hittat helt ratt med håret och alla olika faktorer slås samman och blir till ett enda grymt framträdande. Han gör låten bättre an Daniel Lemma, och jag bara väntar på att han ska börja jamma loss ordentligt. Tyvarr blir det ett balladslut, men sammantaget är det minst lika bra som tidigare veckor. "Bed of roses" gor Erik ännu bättre. Har sagt det förr, säger det igen, hans utveckling ar sanslös. Arrangemanget ar perfekt, elgitarren, kören, pianot, trummorna, allt är on key och avvägt felfritt mot Eriks stämma. På samma sätt är sången smart uppbyggd, klimax kommer i den enda refrangen och det får en att längta efter mer, till skillnad från att önska att han slutat tidgare för att undvika onödiga misstag.

Perfekt, Erik!

Det finns ingen tvekan längre. Markus och Erik måste helt enkelt stå bredvid varandra i finalen. Det kan bli en härligt jämn kamp och den kvällen lovar skönsång tillsammans med härlig musikalitet i alla dess andra former. Det är så det ska vara, som Jocke Berg uttryckte så bra en gång i tiden. Johan skulle åkt ut innan Felicia, men det är godtaget så har sent i tävlingen, just for att finalen är det enda som spelar roll. Och i finalen platsar inte Felicia för tillfallet. Saken är alltså klar. Hoppas bara nu att svenska folket förstår det.

Foto: Daniel Ohlsson/TV4

Av Cim Efraimsson 21 nov 2006 10:35