Christian Jungersen - Nyansernas mästare

Fyra kvinnor som arbetar på kontoret till det Danska Centret för information om Folkmord och talar snällt till varandra under mer än femhundra sidor - kan det vara spännande? Det kan det om författaren har specialiserat sig på underliggande, psykologiska spel där vem som kokar kaffet och vem som dricker det blir mer hotfullt än högljudda gräl och öppna konflikter. Christian Jungersen har skrivit en bok om mobbning, mord, gisslantagning, inbrott, spionsökarprogram, psykologiska teorier och fakta om folkmord. Slutresultatet blev en thriller man inte kan lägga ifrån sig förrän man vet. Och det gör man inte förrän i slutet.

Caféet ligger i Østerbro i Köpenhamn med utsikt över en av sjöarna. Christian har helgen innan flugit in från Dublin där han numera bor med sin flickvän som är journalist. Han är en lång, blond man, avslappat klädd i jeans och tröja med huva. En trevlig man på fyrtiofyra år som glatt svarar på de flesta av mina frågor medan han håller min bandspelare nära munnen så oväsendet från trafiken inte ska störa inspelningen.

Idén till boken har han haft länge.
"Femton år eller så," säger han när vi trotsar höstkylan och sätter oss ned vid ett bord utanför med varsin filt om benen.
"Jag har från och till hört folk berätta historier från kontor i många år och de har ofta varit väldigt dramatiska. Jag tyckte det var så fascinerande att jag gärna ville skriva en roman om det. Jag hoppades förstås också att det kunde bli något psykologiskt om hur vi alla har olika sidor i oss, hur människor man möter i ett sammanhang och tror att man känner är helt, helt annorlunda i ett annat sammanhang. Jag tycker det är underligt att så många böcker utspelar sig i vår fritid och inte i arbetslivet. Om du talar med folk om vad de verkligen har många känslor om, är glada och upprörda över, så är det ofta saker som händer på deras arbete."

En sak som ofta utspelar sig på arbetsplatser men som inte ofta tas upp i media är mobbning. I boken är det en av kvinnorna som på ett subtilt men mycket tydligt sätt blir utestängd från de andras gemenskap. Hon går till en läkare och får veta att antingen stannar man på arbetsplatsen och förlorar, eller så stannar man inte och förlorar, eller så konfronterar man sina kollegor...
"...och förlorar säkert också." skratt
"Finns det inget annat sätt?"
"Alltså, experterna säger: se till att komma bort därifrån så fort som möjligt. På alla arbetsplatser finns ju konflikter, och det är inte dåligt, men i mobbning är den ena parten väldigt stark och den andra väldigt svag. Men ofta blir man ju avskedad. Jag blev mobbad och jag blev avskedad för att de tyckte att jag var så dålig på att arbeta. Det tror jag är ganska normalt."

Det var på en reklambyrå Christian arbetade när han just hade skrivit klart sin första bok, Undervegetation ännu inte översatt till svenska. En kollega till honom ville att Christians dörr alltid skulle vara stängd eftersom kollegan inte ville bli utsatt för osynligt drag. Den scenen finns också med i boken.

"Faktiskt," fortsätter Christian, "är det ju så att mycket mobbning sker där chefer mobbar underordnade, det har jag inte med i boken, där har jag en chef som inte mobbar."
"Å andra sidan gör han inte speciellt mycket åt det."
"Nej, han är frånvarande - han är en riktig man. skratt Han förstår inte vad som händer, han är lite av en clown. Generellt i boken så har jag haft hemskt kul med att låta kvinnorna vara så nyanserade som jag kunde och låta männen vara clowner och speciellt när jag skriver om deras manliga chef som är en sammansmältning av alla historier jag hört från kvinnor om manliga chefer. Och det är många.
"Du har inte träffat någon av dem efteråt?"
"Nej."
"Så de har inte kommenterat boken?"
"Nej."

Undantaget publicerades 2004, fem år efter Christians debutbok. Under de fem åren lade han ned mycket tid på research, tillbringade bl.a. tid på Dansk Center for Folkedrabs- og Holocauststudier och åkte till Irland på en veckolång konferens om folkmord. Det får mig att tänka på antropologer som gör längre fältarbeten och studerar kulturen genom att både delta och observera.

"Det är riktigt att jag kan tycka om att låta mig påverkas av en miljö och se vad som händer med mig. Du kan hänföra det till antropologimetoden, du kan också hänföra det till methodacting."
"Methodwriting?"
"Ja, det är faktiskt mycket det jag gör. Många journalister tror att det är för att få alla fakta rätt men det är inte det som är det viktigaste. För att få nyanserna är jag tvungen till att själv vara innanför i folks problemställningar. Jag har arbetat på kontor men jag har också haft en mer öppen blick för kvinnor och provat att bli riktigt bra på att uppföra mig på ett sådant sätt att kvinnor inte riktigt tänker på att jag är där. Det är ju ett trick som den där Jane Goodall som Sigourney Weaver spelar i De dimhöljda bergens gorillor använde sig av. Hon kunde leva med gorillorna utan att det gick galet för hon hade lärt sig en massa koder, vad man säger,vad man inte säger. Om man som man säger vissa saker så tänker kvinnor plötsligt: oops, det är en man här! Men om man säger andra saker så tänker de: åh, han är visst som oss och så faller det hela till ro och man kan sitta och märka alla de sociala beteenden och det är förstås väldigt kul och spännande."
"Så du har försökt att tänka som en kvinna?"
"Ja, det har jag. Om jag nu var en kvinna, frågar jag mig, hur skulle jag reagera? Vad skulle jag bli fascinerad av, ledsen över? Vad skulle jag tycka var manligt på ett trevligt sätt? Vad skulle jag tycka var manligt på ett irriterande sätt?"

Christian Jungersen har också en annan metod han använder sig av för att få sina huvudpersoner nyanserade och levande.
"Jag hade skrivit på Undantaget i ett år när jag kom på att det inte var tillräckligt bra och det var för att jag inte kände personerna tillräckligt väl. Så jag stoppade och började skriva beskrivningar av varje person och använde ett halvt år på det. Det var för att jag skulle veta vad de har upplevt i livet, hur de ser ut, hur deras föräldrar är, vad de är rädda för, vad som gör dem glada - jag vet allt möjligt om dem. Det är en teknik från filmen som jag tagit över."
Jag frågar hur han kom på att de skulle se ut och vara just så här. Har han tagit drag från folk han känner?
"Ja, jag har tagit lite utseende från olika människor, lite personlighetsdrag och blandat ihop. Lagt det i mixern och gjort en smoothie." Så skrattar han.
"Tycker du själv att du är mest lik någon av dem?"
"Ja, det gör jag, men jag vill inte säga vem det är. Det är hemligt!"

Undantaget har hittills sålt i över 110.000 exemplar och fått två prestigefyllda pris: De gyldne laurbær och P2:s romanpris. Den är en lättläst men detaljrik tegelsten på 620 sidor som har legat på toppen av den danska bästsäljarlistan i två år. Redan då boken kom ut skrevs det om vem som skulle få filmrättigheterna. Jag frågar om han har bestämt sig nu.
"Jag har fått en engelsk agent och de tänker vänta och se hur det går i USA där boken släpps först nästa sommar. Det har varit omkring trettio filmföretag som tagit kontakt och vi har bara sagt till allihop att vi väntar."
"Är det några speciella skådespelare du kan se i rollerna?"
"Jodie Foster för tjugo år sen som Iben. Men alltså, det kan man ju inte."

Innan han skrev sin debutbok skrev Christian filmmanus. Många filmmanus. Jag undrar om de kommer att bli till något nu när han har gjort ett namn av sig.
"Nej, det kommer det inte. Men det vill jag inte heller. Jag är glad för att de inte blev utgivna. Där hade jag tur," säger han och skrattar. "Men det var inte så kul när det höll på. Många, många år när man bara får avslag, du kan inte tänka dig in i hur det är. Varje dag under sex års tid, då börjar man bli på dåligt humör!"

Just nu skriver han på sin tredje bok som han inte vill avslöja något om. Och det får man ju respektera, trots att man är nyfiken. Christians nyfikenhet märks också tydligt. Hans blick flyger ofta iväg, till ett annat bord, till någon som går förbi på gatan. Mitt i intervjun går det en liten, söt, äldre dam förbi i korrekt, roströd dräkt, svart hatt, svart sjal, svarta skor och svart handväska.
"Nej, se här vad hon är elegant den där - klokkehat med overskæg - såg du det?"
Nej, jag missade mustaschen.
Han missade den inte.
"Hon är inte så god med pincetten," säger han och ler.

Undantaget kommer ut på pocket den 20:e november.

Av Mimmi Löfvall 16 nov 2006 09:38