Japaner blir psyksjuka av att resa till Paris

Att känna till psykologin bakom Stockholms-syndromet kan vara till nytta om man skulle hamna i ett gisslandrama eller om man har en tyrannisk chef som man lierar sig med mot sunt förnuft. För den som ska resa till Paris kan det vara bra att känna till "Paris-syndromet". Visserligen drabbar det främst japaner, men vem vet, kanske en blåögd svensk blir nästa offer. Hallucinationer, röster, förföljelsemani är vanliga uttryck för "Paris-syndromet" som ägnades en lång artikel i söndagens Le Journal de Dimanche.

Youshikatsu Aoyagi, förstesekreterare på Japanska ambassaden i Paris är tillgänglig dygnet runt ifall någon japan skulle gå i spinn i den franska huvudstaden. Ett tiotal fall par år har konstaterats och Aoyagi ser till att de kommer till psykiatriska sjukhuset Saint-Anne i 14:e arrondisemanget där de blir mottagna på japanska av personalen. Efter en dryg vecka tillfrisknar de flesta, men en liten del utvecklar allvarliga psykoser.

Vad beror denna japanska känslighet på?

En teori är att japanen är uppfostrad till att tiga i största möjliga utsträcking, att prata utan att gestikulera och att inte röra varandra. Detta kombinerat med en idyllisk bild av Paris på näthinnan gör att kontrasten blir alltför stor. Väskryckare, ficktjuvar, dystra blickar i tunnelbanan kombinerat med tiggare i varenda gathörn, otrevliga servitörer som inte pratar engelska och expediter i affärerna som inte bryr sig om kunderna. Listan kan göras lång på orosmoment för en bräcklig själ i Paris.

Efter att själv ha anlänt på perrongen på Gare du Nord i slutet av 80-talet med en ryggsäck som enda sällskap inför en årslång vistelse känner jag viss sympati med japanerna. Jag minns att min första handling var att gå och beställa en kaffe på ett av de otaliga kaféer som omgärdar stations-omådet. Den mustasch-prydde kyparen tog emot min 200 francs sedel och försvann iväg utan att någonsin komma med växeln.

Paris är hårt för främlingen, precis som det är för Parisarna. Folk är stressade, alienerade, misstänksamma. De flesta tillbringar en stor del av tiden antingen i bilköer eller kommunala transporter. När helgen kommer är höjden av lycka att fly staden, komma ut på landet. Många har hamnat av en slump eller av yrkesmässiga skäl i Paris och ser fram emot den dag då de kan pensionera sig och återvända till landsorts-staden varifrån de härstammar.

Psykatri i all ära, bästa medicinen för japanen är enkel biljett tillbaka till Japan. Där självläker de flesta och eftersom det i japan är skamligt att lida av en mental sjukdom idylliserar de resan och ger en positiv bild av Paris och Frankrike. Så går det till när "Stockholms-syndromet" korsar "Paris-syndromet".

Av Mats Andersson 25 okt 2006 14:21