"La Pipolisation" gör intrång i fransk politik

Ett samhälle och en press känt för att länge ha respekterat politikers privatliv till förmån för den politiska sakdebatten har den senaste tiden sett politikernas privatliv hamnat alltmer i fokus.

Den tid då President Mitterand kunde hemlighålla i tjugo år en utomäktenskaplig dotter och älskarinna som levde på skattebetalarnas bekostnad är förbi.

Många inom pressen visste, men det var en regel att inte prata om sådant och de journalister som kunde utgöra en risk satte Mitterand under telefonavlyssning av Elysée-palatsets egen antiterrorist cell.

När synen på privatlivet svängde är experterna oense om, men många pekar på att det var i samband med att Nicolas Sarkozy under sina första år som inrikesminister 2002-2004 gjorde sin fru Cécilia till en av sina närmaste medarbetare.

Han förde fram sitt privatliv och vill på amerikanskt manér visa en mer mänsklig sida än den traditionella franska politikern.

I december 2004 hade högerpartiet UMP partikongress och företaget Publicis ordnade logistiken. Vad som inte var planerat att festfixaren själv, Richard Attia, skulle bli kär i Cécilia Sarkozy .

Uppbrottet med Nicolas var ett faktum och då pressen redogjorde för detaljerna blev Nicolas Sarkozy vansinning och hotade ena tidningen efter den andra med stämning. Ledare för media hävdade bara att det var han som börjat genom att ge sin fru en offentlig roll och dessutom framhäva sin familj med hjälp av media.

Ryktet hävdar att Paris Match chefredaktör, Alain Genestar, fick sparken för att han låtit publicera ett foto taget av Richard Attia och Cécilia Sarkozy.
Paris Match ägare är ingen mindre än Arnaud Lagardère, personlig vän till Nicolas Sarkozy.


Efter att ha tillbringat en stor del av 2005 med sin älskare i New York, under det att Nicolas Sarkozy sagts ha en romans med Le Figaro journalisten Anne Fulda, har allt återgått till det vanliga igen. Cécilia och Nicolas är åter ett par sedan ett par månader tillbaka. Elaka tungor hävdar dock att det endast är spel för galleriet; ingen har vunnit ett presidentval i Frankrike som ensamstående och Nicolas Sarkozy kunde inte ta den risken.

Sommaren har också för första gången sett paparazzi smyga på stranden och ta kort på en fransk politiker i bikini. Bilderna på Ségolene köptes och publicerades av VSD och Closer, något som ansetts som omöjligt bara för några år sedan.

Paret Hollande-Royal har också ställt upp på hemma-hos reportage i veckotidningen Voici.

Ett reportage som fick den förmodligen största kritikern av "la pipolisation", Laurent Fabius, att fyndigt säga: "Je préfère dire Voici mon projet, plutôt que mon projet cest Voici" fritt översatt: Jag föredrar att säga här är mitt projekt hellre än mitt projekt är att vara med i Voici

En annan helig ko som är på väg att slaktas är den politiska dokumentären. Det är inte legio att visa en biografi, speciellt inte kritisk, över den sittande presidenten.

När Raymond Depardon under 1974 års presidentvalskampanj gjorde filmen 1974, une partie de campagne, lyckades förre presidenten Valérie Giscard dEstaing förhindra att filmen visades i 18 år.

Därför är tv dokumentären av Patrick Rotman som kommer att visas i oktober på France 2 speciell då den kritiskt granskar en sittande president. Chirac har avböjt medverkan, men ett antal av hans forna medarbetare intervjuas och de skräder inte orden.

Regissören Patrick Rotman återger för tidningen Le Monde dessa ord av Marie-France Garaud som var som en politisk mentor för Chirac i början av hans karriär.
"Chirac är en fantastisk jockey, som hoppar mycket bra och smidigt över hindren. Problemet är bara att han fortsätter att hoppa när man tagit bort hindren".

Det är nya tider och trots att de flesta beklagar det går det nog inte att skruva klockan tillbaka, "la pipolisation" är i frankrike för att stanna, måtte de bara hitta ett bättre namn för företeelsen.

Av Mats Andersson 29 sep 2006 11:30