Frankrike startar upp efter semestern

La rentrée, ordet klingar symboliskt i Frankrike. Det som i de flesta länder bara betyder slutet på semestrarna och skolstart har en mycket djupare innebörd i Frankrike. Det är som om det är årets egentliga början, löftenas och de gode föresatsernas tid. Oftast är det också början på fackföreningarnas hot om kommande strejker och politikerna radar upp löften.

La rentrée 2006 är speciell då den gäller som startskott för 2007 års presidentval. Visserligen har kandidaterna försökt positionera sig en längre tid, men intensiteten har ökat de senaste veckorna. Två personer höjer sig över mängden i de otaliga opinionsundersökningar som publicerats, Segolène Royal för socialistpartiet och Nicolas Sarkozy för högerns UMP. Segolène Royals snabba intag på den politiska scenen ses inte med blida ögon av de rutinerade så kallade elefanterna i socialistpartiet, de medelålders män tillhört socialisternas ledande figurer sedan mitten på 70-talet. Socialisterna ska utse sin kandidat genom medlemsval i november. Förutom Segolène Royal finns det tre klara kandidater: frankrikes genom tiderna yngsta premiärminister Laurent Fabius, före detta finansministern Dominique Strauss-Kahn och evige kulturmannen Jack Lang.

Madame Royal leder klart i alla opionionsmätningar och det är det som får socialisternas förre presidentkandidat och premiärminister Lionel Jospin att tveka att ge sig in i kampen. Efter den tragiska valförlusten i första omgången i 2002 års presidentval drog han sig tillbaka från politiken, men han har på sistone gett sig in i debatten med liv och lust och gjorde i slutet av augusti en efterlängtad förklaring till varför han drog sig tillbaka omedelbart efter förra valförlusten. Det var för att ta ansvaret och inte vara en black om foten för socialisterna vid det kommande parlamentsvalet. En drygt fyraårig tystnad som han var tvungen att bryta för att få medlemmarnas förtroende ännu en gång. Lionel Jospin ställer sitt hopp till att någon av de andra kandidaterna inte ställer upp utan ger honom sitt stöd i stället. Förmodligen enda chansen för honom att slå Madame Royal. Han ger intryck av att brinna av längtan att ge sig in i politiken och gör subtila markeringar om att han känner sig kapabel att bemästra presidentrollen och att de andra kandidaterna har varit hans ministrar. Underförstått att han borde vara den självklare kandidaten.

Den eventuelle sjätte kandidaten är ingen mindre än partisekreteraren och tillike Segolène Royals sambo, François Hollande. Han har de senaste veckorna försökt anslå en neutral hållning och hävdat sin naturliga auktoritet som partisekreteraren som vunnit de senaste regional- och parlamentsvalen för socialisterna. Men när det kommer till kritan, kommer han att stödja sin gamle vän Lionel Jospin eller sin sambo? Ingen vet och spekulationerna liksom slagen under bältet är många. Segolène Royal kritiseras av i stort sett alla kandidaterna för att inte ha tillräcklig auktoritet, inget program och vara populistisk. Hon kritiseras också för att flörta med högerväljarna, när hon förespråkade att militär disciplin skulle göra gott för värstingarna i förorterna och att man borde avskaffa lagen om att man ska gå i den skola som man geografiskt tillhör får det nackhåret att resa sig på många av partiets anhängare.

Till höger ser det ut som loppet redan är kört, allt talar för att UMP:s ledare Nicolas Sarkozy kommer att ta hem partiets primärval i januari. Han har strategiskt tagit över makten det parti som ursprungligen skapades av Jacques Chirac och har tack vare sin post som inrikesminister kunnat ge intryck av en allerstädes närvarande politiker som bryr sig om fransmännens problem, säger vad han ska göra och sedan genomför det. Han kritiseras dock hårt, bland annat för att driva en för hård flyktingpolitik, vara alltför liberal och snegla för mycket österut åt amerikansk politik.

Premiärminister Dominique de Villepin skulle gärna sett sig själv i rollen som presidentkandidat för högern, men han diskvalificerade sig själv under våren då han försökte driva igenom en nyanställningsreform för unga som starkt kritiserades av facken och studentkårerna. Han desavouerades av i princip alla utom presidenten och det är mindre troligt att han ställer upp i UMP:s primärval. En tänkbar kandidat är försvarsministern Michèle Alliot-Marie, men hennes chanser anses små.

Sist men inte minst har vi presidenten själv, ingen tror att han kommer ställa upp i ännu ett val, men han har klargjort att det är möjligt att han kommer att vara kandidat, något de flesta ser snarare som ett hot än ett löfte då han kommer att vara 80 år vid nästa valperiods slut och det anses även i frankrike vara i äldsta laget.

Av Mats Andersson 28 sep 2006 10:10