Den svenska empatin har spolats ner i toaletten

En stackars gammal dam med Parkinsons sjukdom och som är i livets slutskede missar att betala sin hyra i tre månader på grund av att hon intogs på sjukhus. HSB beslutade att kasta ut henne och sälja av lägenheten där hon har bott som en exemplarisk hyresgäst i drygt 65 år! När jag sitter här i Stockholm och läser om det fullständigt vidriga sättet som 83 åringen Maj Holmblad behandlades på av HSB och Kronofogdemyndigheten i Sundsvall se länkarna nedan blir jag fly förbannad och skäms innerst inne för att kalla mig för svensk! Hela historien gör att jag påminns om att jag inte är svensk i begreppets fulla bemärkelse - jag är en så kallad nysvensk, d.v.s. en person som är född utomlands men har invandrat till Sverige i vuxen ålder. Och vi nysvenskar d.v.s. invandrare har ett helt annat sätt att omhänderta våra gamla än svenskarna har. Inom våra olika invandrarkulturer skulle en sådan situation som drabbat Maj Holmblad aldrig någonsin kunna inträffa. Varje invandrare, inte bara i Sundsvall, utan i hela Sverige vet exakt vad jag menar. Det sägs ständigt att vi ska anpassa oss till det svenska sättet att leva, genom att lära oss språket och rätta oss efter det svenska samhällets anordningar, och det vill jag skriva under på. Integrationen är ett av det viktigaste ämnen på vår politiska agenda just nu. Men ska vi invandrare verkligen ta på oss den svenska kulturens alla sidor om det svenska sättet att leva innebär att en 83 årig sjuk kvinna ska riskera kastas ut ur en bostad där hon levt i mer än ett halvtsekel bara på grund av paragrafryttarnas envishet? DÅ AVSTÅR JAG FRÅN DET SVENSKA SÄTTET och håller mig gärna till min egen kultur där det uppenbarligen finns mer empati och medkänsla för samhällets seniora medborgare.

Jag har nu varit "nysvensk" i drygt 40 år. Det är en förfärligt lång tid. Under den tiden har jag lärt känna den svenska kulturen väl. Det är en fantastisk rik kultur som inte går att jämföra med någon annan europeisk kultur jag känner. Det Sverige till vilket jag invandrade på 60 talet var ett land där alla människor behandlades lika och där en av nationalkulturens starkaste sidor var svenskarnas förmåga att alltid vilja göra rätt för sig. Svenskar var och fortfarande är ett lugnt folk som diskuterar saker innan de agerar. Ute i världen är svenskar kända för att vara bra förhandlare i konfliktsituationer. Svenskar är också ett av världens artigaste folk. Det finns otroligt mycket som vi invandrare kan lära oss av vårt värdfolk. Men bakom alla dessa "fina sidor" inom den svenska kulturen lurar en del riktigt "skumma sidor" som svenskarna gärna vill undvika att tala om. En av dessa är hur gamla människor ofta överges av deras egna familjer. Det är klart att barn och barnbarn hälsar på gamla mormor på ålderdomshemmet en gång om året, kanske vid jul eller midsommar. Man firar även mormors 70- och 80-årsdagar, men tanken att mormor skulle få kliva in i lägenheten eller villan och få bo hos sina barn eller barnbarn är någonting som inte har tillhört den svenska kulturen sedan jag först satte mina fötter på svensk mark år 1967.

Det finns en stor skillnad mellan hur jag som invandrare och hur många svenskfödda resonerar just nu när det gäller fallet Maj Holmblad. Jag gissar att svenskarna tycker att det hela är en mycket tragisk historia, och hade det inte varit så att Maj Holmblads hyra är numera betald kan man tänka sig att många Sundsvallsbor hade gått med på att samla pengar för att hjälpa henne. Men jag ställer mig istället vad som för mig är en uppenbar fråga: Var finns Maj Holmblads familj? Har hon barn, barnbarn eller andra släktingar? Bryr de sig om denna gamla dam? I så fall varför lyser de med sina frånvaron?

Jag är övertygad om att många tycker synd om Maj Holmblad. Men svenskar har en tendens att inbilla sig att, genom att sätta in en hundring på något bankgironummer, har de gjort en hedervärd gärning för att hjälpa en person som henne, men vi invandrare resonerar på ett helt annat sätt. I vår värld skulle Maj Holmblad aldrig någonsin ha bott ensam vid 83 år ålder! Hennes sociala trygghet hade varit i form av hennes släktingar, någon av vilka hon definitivt hade fått bo hos. Situationen hade aldrig uppstått. Här har vi invandrare ett inslag i våra kulturer som vårt svenskfödda värdfolk bör ta lärdom av.

En annan av de sämre sidorna i den svenska nationalkaraktären är svenskarnas tro på att det som står på ett papper skall fullföljas till punkt och pricka oavsett omständigheterna. Det finns nästan aldrig utrymme för att tjänstemän kan använda sig av deras egen sunda förnuft och ibland tänja gränserna, såsom de borde ha gjort i fallet Maj Holmblad. Den socialdemokratiska politiken har lärt dagens svenskar att alla människor är lika och att regler skall följas utan undantag. Men Herregud! Alla människor ÄR INTE lika! Maj Holmblad har Parkinsons sjukdom! Hon är 83 år gammal och på väg in i livets sista skede! Skall man ta ifrån denna kvinna hennes själkänsla och totalt förkrossa hennes integritet bara för att hon, på grund av sjukdomen hamnade i en situation som hindrade henne från att betala sin hyra i tre månader? Skall man straffa henne trots att hon under hela sin livstid betalat sin hyra i tid? Var finns empatin? Jo - jag kan tala om för er var empatin har tagit vägen - den har polats ner i toaletterna hos HSB och Kronofogdemyndigheten i Sundsvall av ämbetsmännen som tillhör den fantastiska svenska kulturen som jag som invandrare förväntas ta på mig. Om den kulturen ska innebära att man behandlar gamla människor så här då skiter jag i den svenska kulturen och spolar gärna ner den i toaletten!

Länk: expressen.se
Länk: st.nu

Av William Butt 23 sep 2006 12:02