Två familjer i Duvemåla

Hur olika falla inte ödets lotter. I Duvemåla fanns det två familjer som hade fyra barn och de var grannar. Det var Rundquistfamiljen och Hugo Karlssons familj som jag var en del av.

Rundquistfamiljen bestod av två döttrar och två söner. Den äldsta av syskonen var Herta som var född 1902, samma år som min far. Hon var på väg att gifta sig men mågen in spe ansågs av fadern inte tillräckligt rik så det blev inget äktenskap och ingen av syskonen gifte sig och ingen flyttade hemifrån. De levde och dog på samma ställe som de föddes. Jag var inne hos dem medan föräldrarna levde. Jag träffade Herta ganska ofta när jag hämtade posten som lantbrevbäraren delade ut. Ibland bar jag ut hela byns post och då även posten till Rundquist. De hade en halvdörr där den övre halvan var öppen så att man kunde lägga posten på ett bord innanför dörren. De var mycket konservativa och var en av de få bönder som inte satte in elektrisk belysning utan använde sig av fotogenlampor. De hade dock en batteriradio. När den siste av syskonen hade dött övertogs gården av allmänna arvsfonden som sålde alla möblerna på en auktion. Det var beklagligt att dessa såldes ut för i den vevan blev byn Duvemåla en del av upplevelseindustrin genom musikalen Kristina från Duvemåla. Då skrevs det insändare i ortspressen bland andra av min bror Ivar att Emmaboda kommun borde överta Rundquistagården och så blev det. Det blev nu ett utflyktsmål för sådana som sett musikalen eller var intresserade av Vilhelm Moberg. Nu kan intresserade uppleva den bostad i vilken Rundquistasyskonen levde och dog och en guide berättar samtidigt om deras levnadsöde. En upplevelse mindre blev det för besökarna genom att stormen Gudrun fällde den välskötta skogen som kallades för Trollskogen. Där kunde man se väl uppkvistade stammar och mossa på marken så att det liknade en pelarsal.

Mycket annorlunda gick det för min familj men mina äldre bröder var kvar hemma till militärtjänsten. Ivar var den förste som stack iväg till Stockholm 1953 efter militärtjänsten i I 11 i Växjö. Han hjälpte mig till ett arbete i Bergianska Trädgården år 1954. Det var mitt första arbete utanför hemmet. Sedan gjorde jag värnplikten i Svea Livgarde 1956. Då hade Ivar börjat att arbeta hos trädgårdsmästare Jäger i Kornwestheim nära Stuttgart i dåvarande Västtyskland. Han hade lärt känna en annan trädgårdsmästare Erich Kneemöller som jag hade förmånen att besöka våren 1956. Jag var där i fjorton dagar. Han hade sin trädgård i Lengerich beläget mellan Osnabrük och Münster i Westphalen. Det var första gången jag var i utlandet. Jag var bekymrad över hur jag skulle klara språket. Jag hade lärt mig tyska på egen hand utan att gå i någon skola så jag kunde ingen grammatik. Det var en som frågade mig om det svenska skolsystemet och jag pratade om den svenska enhetsskolan Einheitschule men det förde nog tankarna till Östtyskland. Han sade:” Sie sprächen etwas falsch.” När jag såg i lexikonet att falsch betydde galet så förstod jag honom. Han sade att jag talade lite galet. I Tyskland bröt jag för första gången nykterhetslöftet som jag gett till nykterhetsorganisationen Verdandi. Jag drack för första gången i mitt liv vin. Det var en som frågade mig om jag drack vin. Jag svarade: ”Bara alkoholfrei.” Då skattade han och sade: ”Det måste vara ”apfelsaft”. Erich skjutsade mig runt i omgivningen och en gång kom jag till Teutoburgerwald. Jag hade då ingen kunskap om platsens historiska betydelse. Jag har skrivit en artikel om slaget vid Teutoburgerwald. Jag arbetade också i trädgården och en av arbetarna visade mig hur jag skulle gräva. Innan vi åt lästes det bordsbön. När jag talade med äldre personer förstod jag inte vad de sade för de talade plattyska.

Från Tyskland reste jag med tåget till Frankrike och steg av i staden Lille. Där träffade jag en svensk som skulle åka till Paris med sin motorcykel och då beslutade jag mig för att åka med honom. Det som jag kommer ihåg mest är att jag var uppe i Eiffeltornet. Jag åkte tillbaka till Lille och tog tåget till Calais. Jag ville besöka Ivar som hade börjat arbeta hos Hakansson & Larsson. Det var två svenskar som ägde tio handelsträdgårdar i England. När jag landstigit i England fick jag inte komma in för jag hade för lite pengar. Efter det att de hade ringt till Hakansson och han hade garanterat för mig fick jag komma in i England. Jag var i England bara några dagar för jag skulle åka hem och göra militärtjänsten.

Efter det att jag hade gjort militärtjänsten åkte jag direkt till England. Jag fick problem med att jag inte hade fått arbetstillståndet. Men jag fick trots detta börja arbeta. När jag fått arbetstillståndet efter en månad for jag över till Frankrike. När jag kom till England igen visade jag upp arbetstillståndet och nu kunde jag börja arbeta lagligt. När jag kom till England hade Ivar redan åkt iväg till Amerika. Jag upplevde redan från början att engelsmännen var ett vänligt folk. När jag släpade på min väska på väg till platsen där jag skulle bo stannade en bil och frågade mig om han kunde hjälpa mig och sedan körde han mig till min bostad. Det var två ogifta systrar som jag bodde hos och de tillhörde Gehovas vittnen. Där bodde också en holländare, Jakob som sedan skulle vara mycket tillsammans med. När jag kom till England kunde jag nästan ingen engelska alls. Jag hade bara studerat engelska i ett år i folkhögskola. Jag hade inga arbetskamrater som talade engelska som var fallet när jag lärde mig tyska. För mig verkade engelska oerhört mycket svårare än tyska. Tyskan uttalades som det skrevs och många ord liknade de svenska. När man talade med varandra förstod jag ingenting och jag fick koncentrera mig på när de talade till mig. Efter en månad eller två började jag förstå vad man sade till varandra och sedan hade jag inga problem att tala engelska. Ett av de första orden jag lärde mig var fucking för att det ordet användes i var och varannan mening av arbetarna. En gång såg jag ordet face i tidningen och jag sade till Jakob att det stod fuck i tidningen och då sade han att det betydde ansikte och inte fuck. Ibland var vi och badade. Vid ett tillfälle sade jag att jag inte kunde dyka. Då knuffade han i mig i bassängen och jag kämpade för att komma upp till vattenytan. Efter detta kunde jag dyka med huvudet före. Att jag fick en vårta under foten berodde nog på att jag badat. Efter det att jag hade haft ont ett tag gick jag till husläkaren som skickade mig till ett sjukhus och jag genomgick en operation. Sköterskan som sövde mig var svart och kom från Jamaica Jag hade en dansk arbetskamrat. Vi sade från början att vi skulle tala engelska med varandra så att vi lärde oss engelska. En av systrarna var angelägen om att omvända Jakob och mig så vi läste texter ur bibeln. Den var skriven på gammal engelska. Nästan 50 år senare träffade jag Jakob i Duvemåla och det är ofattbart att det nästa år är 50 år sedan vi var i England.

Under sommaren 1957 hade jag svårt vägval att göra. Skulle jag fortsätta att arbeta i trädgård eller skulle jag börja studera för ta realexamen. Ivar hade ordnat med både arbete och bostad på en plats utanför New York. Jag beslutade att återvända till Sverige och att börja att studera. Därmed skildes Ivars och mina vägar och Ivar stannade i USA och Kanada i sju år varefter han återvände till Sverige och övertog trädgården i Duvemåla. Den äldste sonen föddes i Kanada och han skötte trädgården i Duvemåla under tio år. Den näst äldste sonen föddes USA och har arbetat många år i USA. Han sköter nu trädgården i Duvemåla.

Att jag kom ut i världen har jag Ivars handlingskraft att tacka för. Om inte Ivar hade stuckit till Stockholm hade jag säkert stannat hemma till värnplikten som jag skulle ha gjort i I 11 i Växjö i stället för Svea Livgarde. Så har nog utvandringen till Amerika gått till. Det har ofta funnits någon handlingskraftig person i familjen eller släkten eller byn. Sedan har denne kunnat hjälpa andra att utvandra. I Rundquistafamiljen fanns ingen sådan person och därför stannade alla hemma.

Av Yngve Karlsson 14 sep 2006 14:51