Ointressanta TV-utfrågningar

I förra valet sköttes utfrågningarna i SVT av Erik Fichtelius och Stina Lundberg. Fichtelius, som inte bara är statsministerns personlige vän, utan också under närmare sex år vid tiden för utfrågningarna hade arbetat med en dokumentär för SVT om sin kompis, ansågs av ledningen vara en ytterst lämplig utfrågare.

När allt efter valet naturligtvis! avslöjades står en av übersossarna på SVT, verkställande direktören Christina Jutterström, på fullt allvar och påstår att hon inte hade en aaaaning om Fichtelius nära band med Persson och inte heller om dokumentären för det egna bolaget.

Fortfarande presenteras Fichtelius av det statliga UR som den "tidigare gästprofessorn i journalistisk som föreläst om den goda nyhetsjournalistiken i mer än 30 år" Kanske avser man då hans syn på DDR som han formulerade så här: "...en stabil statsbildning med ett starkt expanderande näringsliv, ett förebildligt utbildningsväsende och ett rikt kulturliv…"

Det andra ljushuvudet till utfrågare, Stina Lundberg, som mest är känd för att ständigt uttrycka sin längtan över att få intervjua Fidel Castro samt högljutt uttrycka sitt missnöje mot varje känd person som vägrar hoppar jämfota i hennes egna intervjuprogram, fick inte oväntat hjärnsläpp och vansinnesutbrott, då hon skulle utfråga sin personliga fiende, moderatledaren Bo Lundgren.

Dessa två totalkatastrofer till utfrågare har inför detta val ersatts med modellen "den onde" och "den gode". I den heliga statliga jämlikhetens namn råder det naturligtvis ingen tvekan om vem som är vem. Såväl Mats Knutson som Marianne Rundström försöker säkert att göra så gott man kan inom ramen för sin kompetens. Tyvärr räcker då inte deras erfarenheter från enminutsintervjuer och mysiga soffprogram särskilt långt. Det blir tamt och utan nerv.

När Persson mullrar och blir irriterad över frågor om bidragsberoendet 20 procent av befolkningen mellan 20-64 år eller över 1 miljon 2005 ryggar dessa lydiga statliga tjänstemän tillbaka och återgår till att fördjupa sig i frågan om vilket block som kan utlova mest bidrag.

Som alltid är utfrågarnas huvudfåra att den offentliga sektorn är välfärdens källa och en ickesvensk måste få intrycket av att vi alla är bidragsnarkomaner och trygghetsalkoholister.

Exempelvis är den viktiga frågan om hur man skall bryta den långa trenden av att färre och färre arbetsföra skall försörja allt fler varje arbetande försörjer för närvarande sig själv plus ytterligare 1,2 personer inkl barn totalt ointressant jämfört med diskussioner om högre/lägre nivåer för diverse bidrag.

Utfrågningarnas antiintellektuella nivå förstärks av det såpoperaliknade teatraliska upplägget. Under småmysigt skämtande invandrar den kvinnliga programledaren med partiledaren till stående ovationer från en publik med samma partifärg.

Den utfrågande skall därefter, i likhet med förra valets katastrofutfrågningar, vandra mellan olika bord. Av okänd anledning förutsätts nämligen att man får bättre svar - av just politiker - om dessa tvingas ändra plats under utfrågningen. Folkligheten förstärks av att bland publiken finns inbjudna "frågeställare". Man undrar vilket snille som kläckt hela denna idé?

TV4 börjar snart sina partiledarutfrågningar. Till detta evenemang har Jan Guillou och Göran Rosenberg utsetts att representera allt vad kanalen kan uppbåda av opartiskhet och politisk visdom.

Att båda herrarna på sina meritlistor stolt kan peka på ett hängivet engagemang i den hårdföra yttersta vänstern är naturligtvis ett plus. Åtminstone för verkställande direktören för TV4, Jan Scherman, som själv under åratal varit syndikalist och så sent som för några år sedan var krönikör i deras tidning Arbetaren.

Nu skall förvisso ingen dömas ohörd, eller snarare osedd, så vi får väl se vad herrarna lyckas prestera.

Själv tycker jag man skall frångå den idiotiska föreställningen om att utfrågarna skall vara objektiva och opartiska. Ingen människa klarar av det så varför inte ta konsekvenserna fullt ut? Och då inte bara när det gäller partiledarutfrågningar.

Varför kan inte tidigare politiker, gärna en från höger och en från vänster, sköta politiska utfrågningar och även i övrigt ge kommentarer till viktiga politiska händelser. Eller att detta görs av journalister med uttalade vänster- respektive högersympatier. Tro det eller ej, men sånt sker i andra länder men spännande resultat.

Översatt till svenska förhållanden skulle det kunna innebära utfrågningar gjorda av Ingvar Carlsson och Carl Bildt eller en partiledarintervju utförd av radarparet Göran Greider och Marie Söderqvist, bara för att nu nämna några exempel.

Tyvärr är nog inte Sverige moget för en så drastiskt förändring så vi får nog tills vidare hålla till godo med nuvarande system. Men är det för mycket begärt att i framtiden kräva att SVT åtminstone något reducerar den teatraliska inramningen?

Av Lars Nilsson 03 sep 2006 13:14