Existentialism och Jean Paul Sartre

Existentialism inriktar sig på människan och hennes situation i världen. Det är både ett filosofiskt system, en psykologisk teori samt en etik. Det är en individualistisk filosofi som tar avsteg från den enskilda människans subjektiva upplevelse av världen.

Trots att ordet existentialism inte myntades förrän på slutet av 1940-talet har den rötter bakåt till 1800-talet. Ordet "existentialism" blev då ett modeord, som användes om många vitt skilda ting. Den "riktiga" existentialismen var dock den riktning som Sartre och en grupp runt honom utvecklade.

Sartre föddes i Paris och studerade vid École normale supérieure 1924-1929. Här träffade han 1929 Simone de Beauvoiar och de bildade sedan en okonventionellt par. Sartre var flera perioder i sitt liv gymnasielärare i filosofi och han studerade filosofi i Berlin. 1936 utkom hans första bok Limagination och 1938 fick han ett genombrott med La nausée Äcklet. Från 1944 levde Sartre som fri skribent.

Sartre menar i sitt första viktiga verk "Létre et le néant" att vi människor är dömda till frihet. Vi kan inte existera utan frihet. Han skiljer mellan att vara "i sig" som är det sätt som ett ting är på - det är något givet, något som bara är. Människan däremot är "för sig" - hon kan överskrida det givna, välja att vara något annat.

Friheten skapar ångest hos människan och en vilja att försöka ge sig själv samma fasthet som ett ting genom att skaffa sig en social roll, en bestämd position osv. När vi gör det ljuger vi för oss själva och ägnar oss åt självbedrägeri. Genom våra val skapar vi oss själva. Vi väljer vad vi är. "Människan väljer för sig själv och för alla människor på en gång", menar Sartre.

Ett exempel ur "Existentialismen är en humanism". En elev kommer till Sartre för att få råd. Eleven funderar på att fara till väst och ansluta sig till de fria iranska oppositioner eller bara leva efter den västerländska normen. Men han vet inte om han bör lämna sin mor som då skulle bli ensam och kanske förlora livsmodet. Den unge mannen tvekar och ber om råd. Men Sartre svarar att valet är hans och ingen annans: "Ni är fri, välj, hitta på."
Samtidigt är det så att när den unge mannen väljer, så skapar han en bild av hur människan i allmänhet bör leva. Åker han till Europa framhåller han därmed en sorts kollektiv solidaritetsmoral, stannar han hos sin mor framhåller han istället en moral som bygger på "individuell hängivenhet". Hur han än väljer blir han ett slags föredöme för andra.

Sartre ansåg ändå inte att människan skulle isolera sig i sig själv - man måste engagera sig. Det fanns en tredje form av varande "varat för andra". Det finns en gemensam mänsklig värld. I sitt andra viktiga verk "Critique de la raison dialectique" utveklar Sartre ytterligare tankarna kring engagemanget och han försöker förena marxismen och existentialismen i en gemensam filosofi.

Sartre representerar "Den ateistiska existentialismen" det som jag tar avstånd ifrån för jag tror på "Intelligent Design". Sartre påstår, att om Gud inte existerar, så finns det i varje fall ett väsen där existensen föregår essensen, ett väsen som existerar, innan det har kunnat definieras genom någon föreställning, och att detta väsen är människan eller, som Heidegger säger, den mänskliga verkligheten. Om människan, sådan existentialisterna ser henne, omöjligt kan definieras, så beror det på att hon från början är ingenting. Hon blir ingenting förrän senare, och hon blir, vad hon skapat sig själv till. Det finns sålunda ingen mänsklig natur, eftersom det inte finns någon Gud, som skulle bestämma den. Människan är helt enkelt, inte blott sådan hon själv uppfattar sig utan sådan hon vill vara och sådan hon uppfattar sig själv efter det att hon redan existerar, sådan hon vill vara efter denna ansats élan hän mot existensen; människan är ingenting annat än vad hon själv gör sig till. Detta är existentialismens första princip.

Här tar jag avstånd från Sartre och påstår att om Gud existerar, existensen fortfarande föregår essensen. Vad betyder här påståendet, att existensen föregår essensen? Det betyder, att människan existerar från första början, att hon förekommer eller uppträder i världen och får sin definition efteråt. Människan skapas som ingenting, hon är ingenting från början. Hon skapas helt fri och kommer att definiera världen och naturen efter egen existens. Hon blir ingenting förrän senare. Gud existerar men bestämmer inte över människan. Människan är helt enkelt, inte blott sådan hon själv uppfattar sig utan sådan hon vill vara och sådan hon uppfattar sig själv efter det att hon redan existerar.

Av Behzad Dariusson 25 aug 2006 13:16