Yttrandefriheten dödad den 6 juli?

I januari publicerade jag boken Politisk korrekthet: Likriktning, åsiktsförtyck och dikotomisering här förkortad PK. I den s. 209-218 tas fallet Åke Green upp, Ölandspastorn som i en predikan uttryckt sig negativt om den homosexuella livsstilen. Han åtalades i tre rättsinstanser och friades slutligen av Högsta domstolen, HD, i november 2005.

Jag jämför denna dom med fyra ungdomar, vilka utifrån ett politiskt perspektiv, på en skola spridit ett flygblad med ett innehåll som var ganska likt men mildare än Greens predikan, som bl.a. talat om homosexualitet som en "abnormitet". Ungdomarna fälldes i tingsrätten men friades av hovrätten, som hänvisade till HDs friande av Green. Härvid noterar jag att HD:s dom är oklar ifråga om huruvida man i politiskt orienterade sammanhang får uttrycka sig negativt om vissa företeelser knutna till specifika kollektiv.

Fallet med ungdomarna, som tillhör en politiskt inkorrekt organisation med s.k. högerextrema åsikter, togs upp av HD. Den 6 juli 2006 fällde en oenig HD, tre mot två justitieråd, dem för hets mot folkgrupp. Straffet blev skyddstillsyn, villkorliga domar och dagsböter. Det förhållandevis milda straffet förringar inte på något sätt konsekvenserna av domen. HDs utslag är prejudicerande och innebär en kraftig begränsning av yttrandefriheten, en hörnsten i varje demokratiskt samhälle.

Försvarssidan hävdade att avsikten med att dela ut flygbladet i skolan var att initiera debatt, något som HD delvis instämde i. Riksåklagare Stefan Johansson, som drev ärendet, ansåg att följande ordalydelser utgjorde missaktning för gruppen homosexuella och därmed också hets mot folkgrupp:

"Samhället har på några få årtionden svängt från ett avståndstagande från homosexualitet och andra sexuella avarter till ett omfamnande av denna avvikande sexuella böjelse. Din antisvenska lärare vet mycket väl att homosexualitet har en moraliskt nedbrytande effekt på folkkroppen och kommer villigt att försöka framhäva det som något normalt och bra. --- Berätta att HIV och AIDS tidigt framträdde hos de homosexuella och att deras promiskuösa leverne har varit en av dom främsta orsakerna till att denna moderna pest fått fäste. --- Berätta att homosexlobbyn i sina organ även försöker avdramatisera pedofili och fråga om denna sexuella avart borde legaliseras" HD-dom, Mål nr B 119-06.

Utifrån gällande lagstiftning och dess förarbeten kommer HD fram till att dessa avsnitt sammantaget tillvitar homosexuella en "vanhedrande åsikt". Detta hänger samman med ett resonemang om att en minoritetsgrupps "goda namn och rykte" inte får kränkas. Flygbladets innehåll utgör ett "angrepp på deras rättigheter" och det bidrar inte "till någon form av allmän debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor…".

RFSL, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, ett av de mäktigaste organen för homosexlobbyn, har under många år strävat efter att inskränka yttrandefriheten. I anslutning till domen uttalade sig dess vice ordförande Anna-Karin Skantz. Hon tangerade detta med gott namn och rykte, då hon när hon påstod att det är "är bara att byta ut ordet ’homosexuell’ mot till exempel ’jude’ eller ’svart’ så ser man genast att uttalandena är lögnaktiga och kränkande…" DN:s nätupplaga 060706.

Skantz påståenden om lögn har inget stöd vare sig av HD eller av riksåklagaren, vilka inte förnekat att flygbladets innehåll skulle vara osant. Inte heller har Skantz stöd av faktiska förhållanden. Det är ovedersägligt att hiv och aids tidigt spreds bland hos homosexuella, som enligt många rön har en promiskuös livsstil. Därmed kan det inte uteslutas att homosexuella bidragit till att sprida smittan. Att homosexualitet är en sexuell avart är likaså sant, statistiskt sett.

Vad gäller frågan om pedofili finns det forskning som visar på en kraftig överrepresentation från homosexuellas sida PK, s. 119, 211f. Det synes som om Skantz inte vill att sådana fakta ska få föras fram. De är sannerligen inte ämnade att upprätthålla homosexuellas "goda namn och rykte".

HD:s dom tycks innebära att en minoritets "goda namn" inte får kritiseras, åtminstone inte i ett politiskt inkorrekt sammanhang, men däremot i ett religiöst. I det första fallet baseras kritiken på fakta, i det andra på en bibeltext. Draget till sin spets kan homosexuella fortsätta vara överrepresenterade när det gäller övergrepp mot barn, och det kan - får - inte ifrågasättas den politiska vägen, den väg som kan förhindra dessa övergrepp.

Låt oss knyta detta till att HD noterar att en debatt bör "medföra framsteg i umgänget mellan människor". Detta görs inte med flygbladet, enligt HD, som då främst beaktar vissa av homolobbyns perspektiv framför det förgripna barnets perspektiv. Att verka för en avdramatisering av pedofili, såsom homolobbyn gjort PK, s. 217 verkar enligt domen medföra "framsteg i umgänget mellan människor" i större utsträckning än rätten att få kritisera denna avdramatisering.

HD har alltså inte förnekat att flygbladets innehåll skulle vara osant. Man har endast tagit ställning till om dess innehåll var "omotiverat kränkande" och "missaktande", och kommit fram till att så var fallet.

I PK s. 203-218 argumenteras för att i princip vad som helst kan uppfattas som missaktande, och att det inte kan utmejslas några objektiva kriterier för att avgöra vad som är det. Härvidlag citerar jag juris professor emeritus Jacob Sundberg. Han menar att bestämmelsen hets mot folkgrupp har "påfallande parallellitet" till "den rättsteknik som odlades i DDR". Där tillämpades bestämmelsen "hets mot staten" för att döma och fängsla kritiker av det kommunistiska systemet. Lagen var "helt godtycklig" i händerna på myndigheterna. Den svenska hetsparagrafen med dess uttryck "missaktning" skapar enligt Sundberg en liknande godtycklighet, varför den kritik "som brukade riktas mot DDR låter sig tydligen lika väl riktas mot Sverige" PK, s. 218.

Det är svårt att inte tolka HD-domen på annat sätt än att Sverige har avskaffat en av de mest grundläggande demokratiska rättigheterna: rätten att utifrån ett politiskt orienterat sammanhang sprida fakta, upplysa om och kritisera vissa företeelser knutna till specifika kollektiv. Hur har då reaktionen blivit på detta? En närmast kompakt tystnad.

I en normalt fungerande demokrati skulle invändningar följa, inte minst på ledarsidorna. En granskning av de största dagstidningarna de närmast följande dagarna efter domen visar att endast en kort notis, i Dagens Nyheter 060707, påtalar domens allvarliga konsekvenser. Den är inte en huvudledare utan skriven av enskild skribent, Malin Siwe. Hon konstaterar att domen är gör det svårt att i praktiken uttrycka misshagliga åsikter, vilket är ett bakslag för det demokratiska samhället.

Liberala Göteborgs-Postens ledarredaktion nämnde inte ens domen. Att denna tidning på sin debattsida hänvisar till Voltaires devis om yttrandefriheten visar på det hyckleri som många av dagens liberaler antagit. Dagens liberala ideologi har, för att hänvisa till den norske sociologiprofessorn Sigurd Skirbekks 2005 utgivna bok Dysfunktional Culture, en "totalitär potential" i sig. Andra intellektuella såsom Kevin McDonald, Christopher Lasch, Jonathan Friedman och Zygmunt Bauman är också inne på denna linje.

Emellertid kommer domen sannolikt att överklagas till Europadomstolen. Som nämnts ville två av justitieråden "hellre fria än fälla" med motiveringen:

"Med beaktande av det skydd för yttrandefriheten som kommer till uttryck såväl i 2 kap. 1 § första stycket 1 och 12 § andra stycket regeringsformen som i artikel 10 Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som sedan den 1 januari 1995 gäller som lag här i Sverige, finner vi att det inte kan anses föreligga tillräckliga skäl för en fällande dom. De tilltalade skall därför frikännas från ansvar."

Göran Lysén, professor i folkrätt, menar att domen "självklart" kommer att underkännas av Europadomstolen. "Om värre saker inte sades än de citerade, så blir det snart väldigt tyst i Sverige" DN 060708.

Överåklagare Sven-Erik Alhem, som handhar s.k. hatbrott, trodde dock inte att EU skulle underkänna domen ibid. Han berättade att homosexuella ringer honom varje vecka och berättar att de inte vågar gå på bio på kvällarna för att det kan vara farligt. "Om de så bara snuddar vid sin partners hand får de stryk. Det om något visar att samhället har ett starkt behov att skydda minoriteters rättigheter."

Alhem lutar sig alltså inte mot undersökningar, attitydmätningar och polisanmälningar när han argumenterar för sin sak eller snarare uttrycker sig kategoriskt - "får stryk" istället för "riskerar att få stryk". De telefonsamtal han istället hänvisar kan mycket väl vara arrangerade av homolobbyn, som på så sätt vill öka trycket på lagstiftarna och rättsväsendet. Så fungerar lobbying överallt i välden.

Vidare sammanblandar Alhem framförda åsikter med våldshandlingar. Likt många andra av samtidens politiskt korrekta förutsätter han att ett fritt meningsutbyte med automatik leder till våld. Snarare är historien full av belägg för att inskränkningar av yttrandefriheten leder till våld.


www.resonproduktion.com

Av John Järvenpää 24 jul 2006 15:06