Varje morsas värsta mardröm

Det måste vara varje israelisk morsas värsta mardröm.

Enligt nyhetssändningarna var det Hamas militära flygel Izz-ad-Din al-Qassam i samarbete med Popular Resistance Committee-medlemmar och någon obskyr grupp som kallar sig "Islamiska Armén" som utförde attacken mot arméutposten nära Keren Shalom vid Gazaremsan, dödade två soldater och tog Gilad Shalit, 19, som gisslan.

På bilden i tidningen bär han glasögon och ser inte ut som någon av killarna i Sayeret Matkal israeliska ÖB’s specialstyrka precis. Ni vet en sån där Mission Impossible-kopia som vrider nacken av sina motståndare med bara händerna på tjugo meters avstånd. Snarare som mammas gullepojke som gillar att läsa böcker och spela dataspel på rummet med kompisarna.

"Han är ett tyst och inåtvänt barn", snyftar en väninna till familjen i radion. "Tycker inte om att väcka uppmärksamhet. Och nu är hans bild på förstasidan i alla tidningar. Det är helt absurt". Hon fortsätter att berätta om hur duktig han var i skolan, hur noggrann och pliktmedveten han är, hur han alltid gör det han ska. Och använder hela tiden ordet "barn". Inte "soldat", inte "ung man". Barn.

De flesta morsor är nog sådana. De tänker alltid på sina barn som barn, inte som soldater ofta till soldaternas tydliga irritation och förtret. Hos mig har det gått så långt att jag inte kan se Saddam Hussein eller ens Hitler på bild utan att få en liten photoshopad bild av en rar bäbis på näthinnan. Om deras morsor hade tagit hand om dem bättre så hade nog både Europa, Mellanöstern och världshistorien sett annorlunda ut. Morsor, säg aldrig att era ansträngningar är förgäves även om det känns så ibland. Rätt ofta. Nästan jämt. Sorry, nu kom jag från ämnet.

Förra veckan satt jag i ett möte i Kvinnokoalitionens Hus i Haifa. Kvinnor från en hoper olika freds- och kvinnoorganisationer samlades för att diskutera kraven på kvinnlig representation i framtida fredsförhandlingar enligt FN-resolution 1325. Den första frågan till deltagarna lydde: "Berätta i en minut om en upplevelse där du som kvinna kände behovet av att göra någonting aktivt för att lösa den israelisk-palestinska konflikten".

Mormödrarna sade: "När jag fick en son så tänkte jag att om arton år, då, i framtiden, då kommer han inte att behöva rycka in i armén. Sedan fick jag barnbarn och tänkte att om arton år, då, i framtiden, då kommer de inte behöva rycka in i armén. Det funkade inte. Nu vill jag göra något för mina barnbarnsbarn."

En kvinna som jobbade som psykolog på Rambam-sjukhuset och till vardags hjälper människor som upplevt trauman i samband med terrorattacker berättade att hennes son blivit svårt traumatiserad under militärtjänsten, hade flyttat utomlands och vägrade tala om vad som hade hänt. "Det har splittrat sönder familjen", konstaterade hon sorgset. "Vi kvinnor måste åtminstone kunna berätta om våra upplevelser och om hur vi ser det".

Själv berättade jag om påsken 2002 då en självmordsbombare blåste ut matsalen i Park Hotel i Netanya och soldaterna bankade på dörren vid midnatt med "order 8". En reservsoldat som får order 8 måste dra på sig uniformen och komma omedelbart till uppsamlingsstället. Order 8 betyder krig. Min man, som är paramedic i ett stridande förband, fick tio minuter på sig att samla ihop lite grejor innan han åkte med dem i jeepen. Vart visste de inte, exakt vad det handlade om visste de inte heller, och ännu mindre hade de någon aning om när de skulle komma tillbaka. Och jag hade en bäbis på två och en halv månader plus en treåring och en femåring att ta hand om. Ofrivilligt gick mina tankar till de palestinska kvinnorna i någon sovande by där soldaterna i den israeliska armén utan tvivel snart skulle komma att knacka och säga åt männen att följa med. En del skyldiga, andra inte. Ungar i samma åldrar som mina skulle fråga samma sak som mina: "Mamma, var är pappa? När kommer pappa tillbaka?"

När kommer Gilad Shalit tillbaka? Just nu är det helt ovisst. Men om han inte syns till inom de närmaste 48 timmarna eller så skulle jag tippa att vi får se marktrupper som intar Gaza, raketattacker på Hamasregeringens medlemmar en del har tydligen redan gått under jorden och kort sagt blir det ett jävla liv. Precis som hos NYPD gillar den israeliska armén inte att deras egna dödas eller tas som gisslan. Reaktionen blir faktiskt oftast skarpare än när det handlar om civila offer. Så både för Gilad Shalits och palestiniernas skull hoppas jag att alla tar sitt förnuft till fånga och börjar någon slags förhandlingar för att han ska friges. Och för min egen skull. Jag kommer att dra täcket över huvudet varje gång det knackar på dörren de närmaste dagarna.

Av Anna Veeder 26 jun 2006 14:01