Vad vore vi människor om vi inte kunde tala med varandra? Jag har nyss läst boken "Samtal med en kakelvägg" av Lars Hesslind. Eftersom jag ska gå i hans Författarskola på Marstrand nu i sommar ville jag läsa något av honom för att förstå vem han är. Den boken vill jag rekommendera den var fantastiskt läsvärd. Även Birgitta Stenberg är kursledare för en dag. Hennes bok "Alla vilda" blev mitt val. Även den vill jag varmt rekommendera.
Men det är ur Lars Hesslinds bok som jag fick många tankeställare och det resulterade i den här artikeln.
Orden! Tänk om vi människor inte hade kunnat kommunicera med varandra? Visst, jag vet att en hel del människor inte kan föra en vettig dialog trots att de har talförmågan. De slåss istället! Men det är precis det jag menar. Tänk om alla människor istället för att puckla på varandra istället använde sin energi till att prata? Detta förutsätter visserligen att man kan läsa och dessutom förstå vad man läser. Tråkigt nog är det fler och fler som går ur grundskolan utan att behärska dessa kunskaper.
Djur har instinkter. Dessutom kan du lära djur olika konster. Om du för exempel lär en pudel att sitta vackert och dansa till musik är detta ingenting som pudeln kan lära sina valpar. Har du tänkt på det?
Vi människor har i årtusenden utvecklat vårt språk. Vi har siffror och bokstäver. Med den kunskapen har vi lyckats flyga till månen och skapa datorer. I dag finns det många ungdomar som inte läser mer än det som står i mobilen. Då pratar jag förkortningar.
Att läsa en bok är för jobbigt, är en återkommande kommentar. Alldeles för mycket text! Då säger jag: Tänk om!
Jag hade förmånen att trots utländska föräldrar lära mig det svenska språket. Orsakerna är inte entydiga men en av dem var att vi var den enda utländska familjen i grannskapet. Alla grannarnas barn var svenskfödda med ursvenska föräldrar. En annan att min mamma läste sagor på tyska för mig. Då väcktes intresset att kunna läsa själv. Mina läxor skötte jag själv. Det gick riktigt bra. Betygen låg ända fram till nionde klass över medel. Intresset för att läsa var stort. Jag slukade Kitty-böcker, Fem-böcker och Kulla-Gulla-böckerna. Jag lånade dem från biblioteket.
Vid tjugo års ålder anmälde jag mig till Bonniers Bokklubb. Det är trettio år sedan. Mycket har hänt sedan dess.
Många säger att det svenska språket är fattigt. Till viss del kan jag hålla med om det när jag jämför svenskan med det engelska språket. Men det svenska språket är mycket större och innehåller mycket mer än vad man kan läsa i Hänt i förra veckan eller i våra dagstidningar. Svenska dagstidningar har slutat att använda korrekturläsare. För dyrt, är deras förklaring!
Fortfarande finns det fungerande bibliotek. Varför lånas det inte ut hundratusentals böcker om dagen? Varför stänger bibliotek i brist på besök? Är svenska folket lata? Det tror inte jag! Men det är alarmerande att många unga idag lämnar grundskolan utan att förstå vad de läser. Dagen kommer när det ska skrivas kontrakt för en lägenhet, en bil, eller kanske till och med ett arbete. Vet de vad de skriver på?
Fortfarande än i dag är det svenska byråkratiska språket något av en djungel. Många av dagens blanketter för att inte tala om manualer är rena kinesiskan, även för mig som anser att jag behärskar det svenska språket hyggligt. Hur ska det gå om man inte begriper vad man sätter sin namnteckning på?
Lars Hesslind skriver något i sin bok som jag anser är mycket viktigt och det handlar om varifrån du kommer. Alla är som bekant inte födda med silversked i munnen. Är det då rätt och riktigt att sätta sig ner med armarna i kors, gnälla och säga " Ja, jag har då inte haft det lätt och därför blev det skit med mitt liv. Jag hade så taskiga förutsättningar!"
Nej, jag tycker inte att man ska gnälla. Man får helt enkelt kavla upp ärmarna och arbeta dubbelt så mycket för att nå sitt mål gentemot sina mer välbesuttna kamrater. Det är din enda chans! För att du kan nå ditt mål råder det ingen tvekan om. Frågan är bara vad du är beredd att offra? För att det blir besvärligt är odiskutabelt. Jag hade ingen räkmacka att glida på. Jag kämpade och kämpar fortfarande. Har jag känt mig trött någon gång? Naturligtvis! Haft planer på att ge upp? Ja, det också! Men precis som en bumerang har jag återkommit.
Därför skulle jag vilja se lite mer av jävlar anamma i skolorna. Det borde inte vara en omöjlighet att ge ungar med taskiga hemförhållanden en vettig möjlighet att lära sig svenska och förstå vad de läser.
Att behärska sitt hemlands språk är också förknippat med makt. I maktens korridorer används inte gutturala uttryck eller förkortningar som språkmedel. Där används tjusiga ord som knappt kan uttalas av oss från invandrarhem. " Man måste ha incitament" hörde jag och begrep ingenting. Jag slog upp ordet incitament och begrep att det var samma sak som att ge morötter istället för piska. Prolongera var ett annat ord jag aldrig hört förut. Tur är att jag investerat i Svensk ordbok och Svensk uppslagsbok från Norstedts förlag. Den är en guldgruva även om den inte har allt. Ordet konsignation är inte med. Men ändå!
Som det mest unika däggdjuret på jorden utrustade med talets gåva borde vi inte behöva slå ihjäl varandra med vapen. Vi borde faktiskt klara av att med ordens hjälp prata oss ur problemen. När vi föds har vi redan utvecklat en viktig del av vår förmåga och när vi dör lämnar vi efter oss vårt arv. Vilket ska det bli? Krig eller kommunikation?
Av Ramona Fransson 20 jun 2006 07:51 |