Varför inte Afrika?

Afrika består av 54 länder med en folkmängd på i runda tal 900 miljoner och sådär en 1,800 olika språk. Afrika är den ojämförligt fattigaste kontinenten. På FN:s Human Development Report från 2003 var platserna mellan 151 till 175 av 175 länder intagna av afrikanska länder. Ytterst få länder har en dräglig levnadsstandard och dessa ligger inte ens på kontinenten, men brukar ändå räknas till Afrika. Jag talar om de små örikena Seychellerna och Mauritius.

Afrikas 30-tal länder söder om Sahara är den enda region i världen där antalet människor som lever i yttersta misär har ökat de senaste 20 åren, enligt en rapport från FN:s organisation för industriell utveckling, UNIDO.

Även om länderna söder som Sahara har det värst, så kan man knappast påstå att länderna i norr är någon framgångssaga. Inte ens oljestaterna Algeriet och Libyen.

Så här kan man hålla på och rabbla elände till förbannelse. Men vad bero det på?

Här är några vanliga teorier:

-För lite eller för mycket u-hjälp.
-Europas fel till följd av kolonialismen.
-Kapitalismens fel eller för mycket, för lite eller fel typ av planekonomi.
-AIDS-epidemin och malaria motverkar alla framsteg.
-Tullmurarna i den mer utvecklade världen.
-Korruption, stam- och klanväsende förhindrar alla utveckling.

Faktum är att ovanstående argument, förutom AIDS, bara för sådär en generation tillbaka, också användes för att förklara många av de asiatiska länders fattigdom. I synnerhet för de som nu är ekonomiskt framgångsrika.

Efter kolonialismen fall var det för många naturligt att se Afrika som den stora framtidskontinenten. Det till skillnad från det hopplöst röriga och instabila Indien, det överbefolkade kommunistiska Kina och de flesta andra länder i Asien bortsett från Japan.

Vår egen ekonomiguru, nobelpristagaren Gunnar Myrdal, dömde på sin tid ut flera asiatiska länder som hopplösa fall. U-hjälpen flödade istället in i Afrika 400 miljarder dollar 1970-2000 och den rika världen vältrade sig i dåligt samvete.

I efterhand kan man nog konstatera att hjälpen varit till blygsam nytta. Tvärtom har den ofta varit ett hinder för ländernas egen utveckling. Åtminstone om det gällt annat än hälsovård och utbildning.

Efter att den vanliga u-hjälpen inte visat sig fungera som motor för ökad välfärd, är det nu många i väst, men även i Afrika, som sätter sitt hopp till nya frälsningsläror. Bland dessa återfinns skuldavskrivningar, förbud för de rika länderna att exportera billiga konsumtionsvaror och statssubventionerade livsmedel samt ett slopande av tullmurar gentemot afrikanska länder.

Visst är exporten av subventionerade livsmedel en styggelse i likhet med omvärlden tullmurar mot det som Afrika verkligen har att exportera. Tyvärr kommer inte ett slopande av dessa att rädda Afrikas fattiga. För det krävs helt andra åtgärder och som afrikanerna själva måste initiera.

En början skulle vara om de afrikanska länderna själva slopar tullarna INOM Afrika och skapar frihandelsområden. Det skulle betyda mer för ländernas ekonomi än västvärldens tullmurar och dess export av billiga varor.

FN-organet UNIDO rekommenderar i sin rapport bland annat en utveckling av den privata sektorn, ekonomisk mångfald och en dramatisk förbättring av produktiviteten inom jordbruket. "De nödvändiga tillväxtsiffrorna är inte omöjliga att uppnå. Det har gjorts i länder som Kina, Indien, Malaysia, Sydkorea och Thailand, vilka förr hade liknande inkomstnivåer som länderna i Afrika söder om Sahara har idag", sägs i rapporten.

Lätt att säga, men varför har det inte hänt tidigare, och vad är som hindrar en sådan utveckling idag?

Låt mig peka på den i särklass viktigaste orsaken. En väsentlig skillnad mellan Asien och Afrika har att göra med karaktären och synen på begreppet staten. I flertalet av Asiens länder har härskarna under tusentals år haft en statsmakt över stora områden med skilda etniska grupper genom en utvecklad byråkrati för polis, domstolar, utbildning och - inte minst för skatteuppbörd. Kolonialmakterna övertog helt enkelt ett fungerande system och som man bara vidareutvecklade.

När sedan kolonialismen upphörde, som i Indien, fanns tusentals välutbildande statstjänstemän redo att ta över. Intressant är att spanjorerna i Latinamerika hade möjligheten att göra samma sak men slog istället sönder en fungerande maktapparat med åtföljande problem.

I Asien har alltid, på gott och ont, staten varit stark och individen svag. I Afrika, särskilt söder om Sahara, har förhållandet varit det helt motsatta även om klan- och stamtillhörigheten varit stark. Historien känner också få stora och långlivade kunga-eller kejsarriken i Afrika. Dessa hade också en helt annan karaktär än motsvarigheterna i Asien och Europa. Samhällena i Afrika har istället varit organiserade i ytterst små enheter utan någon "överstatlighet". Därför kunde inte heller kolonisatörerna ta över någon fungerande maktapparat över stora områden utan fick styra med eget folk.

Ser man till de relativt få britter som styrde det enormt stora Indien förstår man vad en statsapparat kan betyda. I Afrika, till skillnad från Asien, ansåg därför inte heller kolonialmakterna det vara mödan värt att utbilda den inhemska befolkningen, då man ju redan från början hade egna landsmän långt ned i statsapparaten. När kolonialtiden var över fanns inga som kunde ta över. Man tog helt enkelt staten maktapparaten med sig, när man åkte hem.

Det är naturligtvis ingen slump att stora delar av Afrika under årtusenden saknat en reell statsmakt. Lite förenklat kan man säga att byn varit staten. "Bystaten" förklarar också varför Afrika under så lång tid klarat sig utan allt från teknisk utveckling till skriftspråk. Det fanns helt enkelt inget behov, och har inget att göra med afrikaners bristande förståndsgåvor eller annat trams. Dessvärre lever vi i en tid då "bystater" inte längre kan fungera och omvandlingen blir därför smärtsam.

Därför är det inte så konstigt att en uselt fungerade statsapparat med allt vad det innebär inkl dåligt rättsskydd är vad majoriteten av Afrikas länder idag kan visa upp. Många länders enda statsapparat består istället av en överdimensionerad försvarsmakt till skydd för det sittande ledarskapet som inte sällan utgörs av klanen eller stammen.

Problemet är att inga, förutom Afrikas folk själva, kan förändra det här. Inga skuldavskrivningar eller bidrag i världen kan ersätta en fungerande statsapparat med rättskydd som främsta uppgift. Omvandlingen från "bystaten" till ett sådant samhälle har dessvärre hittills visat sig vara en övermäktig uppgift för majoriteten av Afrikas folk.

Av Lars Nilsson 09 jun 2006 10:05