Nyheter från ingenstans 1

Enligt de första rapporterna för två veckor sedan dog de två männen, begravda under jorden, långt under jorden. Ovanför trängdes tv-kameror, mikrofoner och reportrar i nypressade kostymer och trotsade den tasmanska vintern. Männen nedanför kände den inte.

Samtidigt läcker information ut om att bredbandsmarknaden ska öppnas i landet för att gynna konkurrensen. Regeringsmedlemmar förnekar kännedom med tindrande ögon framför pressuppbådet. Någon av dom ljuger för dagen efter tappar Telecom NZ som kontrollerar 80 av marknaden, 1 miljard nya zeeländska dollar av sitt börsvärde, enbart under de tio första minuterna efter börsens öppnande. Övriga huvudnyheter är en rapport om ett ungt par som stal tre geckoödlor från ett zoo.

Vi väcks förskräckta en morgon av ringande telefoner från avlägsna delar av världen. En ny tsunami väntas anlända efter en jordbävning på ön Tonga. Det visar sig senare vara falskt alarm och media blåser upp rapporten. Dock, efter den avdankande jättevågen skulle ha anlänt, med tv bilder på tonårspojkar, som med sina surfingbrädor troget har väntat hela morgonen sedan de hörde ryktet.

Dagarna går.

De två männen finns nu på alla tidningars framsida. De lever och har fått mat, filtar och instruktioner om övningar för att förhindra leder att stelna. De har varit instängda i en vecka och medieuppbådet ovanför är enormt. Reportrarna ler pliktskyldigt i sina galakostymer genom regnet när jag dammsuger och från radion hör att männen blivit försedda med varsin ipod.

Helgen kommer och en arkitektstuderande frågar om engelska är huvuspråket i Sverige. Han läser första året på universitetet och säger att skolan är mycket inspirerande men också oerhört krävande. Vi jobbar tillsammans på ett bygge där vi sopar de ofärdiga rummen. Han lutar sig över sin borste med sitt sympatiska ansikte och undrar om svenska är en form av tyska. Vi skiljs åt och jag sätter mig på ett kafé i Wellingtons ljumma eftermiddag. De två männen är på allas läppar. De talas om som två nationalhjältar och i viss mån kanske de är hjältar då de är på väg att sätta världsrekord i att vara instängda längst tid under jord. Ett rekord som innehas av en grupp tyska gruvarbetare som under 60-talet satt fast i 14 dagar innan de åter såg dagens ljus. Från sina walkie-talkie säger männen att de vill vara ute senast innan kvällens rugbyomgång.

Helgen passerar och det oförutsägbara inträffar.

En av reportrarna ovanför, välkänd för sina inslag i nationens motsvarighet till CBS 60 minutes, dör av en hjärtattack och löpsedlarna målas nu med hans ansikte.

I sportens värld blåses en stor bild upp på första sidan som visar den legendariske australiensiske cricketspelaren Shane Warne när han har trekant med två supermodeller. Den ena visar sig vara från Nya Zeeland. Återstående sidor fylls med rugby. Mustiga rapporter om skadeläget i Hurricanes, Storms, Bulldogs och de andra lagen. Jag frågar försiktigt en kollega om fotbolls-VM. Han ger mig dårhusblicken eller om det är bårhusblicken och förklarar att en Kiwi Nya Zeeländarnas definition på andra Nya Zeeländare har valt att spela för Australien istället för sitt eget land. Nationen kokar över detta rugbysvek. Fotbolls-VM känns avlägset.

Den turbulenta två-veckors perioden går mot sitt slut och gruvarbetarna är i skrivande stund bara en meter från sin räddning. Enda orosmomentet enligt räddningsledningen är att de har försetts med fem mål mat om dagen och kanske har blivit för runda för att rymmas i den nyborrade räddningstunneln.

I övrigt har små notiser passerat förbi i både tv, radio och tidningar. Om iraks blodigaste dag på länge, om inflationen i Zimbabwe och om den 4-årige indiske pojken som sprang 65 kilometer under en dag.

Vintern har tillfälligt distanserat sig och solen skiner över denna, världens mest kafétäta stad. Folk går med take-away muggar och vaderade laptopväskor i den sena eftermiddagssolen. Själv väntar jag på utrikesnyheterna i TV som börjar om åtta timmar.

Midnatt lokal tid.

Av Jacob Zocherman 12 maj 2006 10:24