Maud glömmer åldersdiskrimineringen

År 2000 antog EU:s ministerråd med stöd av artikel 13 i EG-fördraget direktiv 2000/78/EG som ingår i EU:s nya "antidiskrimineringspaket" där även ett handlingsprogram mot diskriminering ingår. Direktivet avser likabehandling i arbetslivet och behandlar diskriminering på grund av religion eller övertygelse, funktionshinder, sexuell läggning samt ålder - både hög som låg utan närmare definition. Genomförandet skall ha skett senast 2006 och det är av den orsaken som regeringens tillsatta diskrimineringskommitté kom med sitt slutbetänkande för några veckor sedan, dock något försenat. Vad vi kan utläsa av den utredningen är inte om det blir en ny diskrimineringsgrund avseende ålder, utan när.

Maud Olofsson C blåste i valtrumpeten på DN debatt den 3 februari och menade att problemet med att våra ungdomar inte kommer ut på arbetsmarknaden är att företagen inte vågar anställa dem beroende på ett alltför starkt anställningsskydd - med andra ord skall rädslan vara stor att fastna med personal som är omöjlig att sägas upp. Maud föreslog utan omsvep att man helt enkelt skall ställa alla arbetsföra under 26 år utanför LAS eller som hon själv uttryckte det: "Slopa LAS för unga". Ett speciellt ungdomsavtal skall ge arbetsgivaren rätt att säga upp ungdomar med omedelbar verkan och på så sätt få företagen att våga anställa igen. Huruvida detta rent politiskt är rätt eller fel tänker jag inte här disputera i - det gör andra så bra - frågan är om det juridiskt överhuvudtaget är möjligt.

Målet "Werner Mangold mot Rüdiger Helm" i EG-rätten 2005 är hittills den enda rättsliga dom som slutligen har testat EG:s direktiv om åldersdiskriminering. Målet byggde på den tyska anställningsskyddslagen Teilzeit- und Befristungsgesetzes som undantar arbetstagare fyllda 52 år från gängse visstidslagar och ger arbetsgivare närapå obegränsad rätt att tidsbegränsa anställningsavtal. Artikel 6 i EG-direktivet om likabehandling i arbetslivet, pekar på möjligheten till undantag som kan åberopas i samband med exempelvis arbetsmarknadspolitiska åtgärder om: "särbehandlingen på ett objektivt och rimligt sätt inom ramen för nationell rätt kan motiveras av ett berättigat mål". Vem som helst kan förstå att en sådan laginstruktion leder till tolkningsproblematik.

EG-domstolen tog proportionalitetsprincipen i anspråk vilket innebär att det vid varje undantag från en individuell rättighet skall göras en enskild bedömning mellan principen för likabehandling och de krav som det eftersträvande målet är förenat med. Detta för att bestämma huruvida den tyska undantagsregeln kunde stödja sig på artikel 6 eller inte. Man fastslog också att lagen mot diskriminering på grund av ålder ses som "en allmän rättsprincip i gemenskapsrätten" vilket visar vilken viktsten lagen skall vägas med. Sammanfattningsvis ansåg man att denna tidsbegränsade anställning inte hade en objektiv grund till nationell bestämmelse då den medför att arbetstagare fyllda 52 år kan erbjudas ett i princip obegränsat antal tidsbegränsade anställningar innan de går i pension. EG-rätten fastslog därför att den tyska regeln strider mot det allmänna likabehandlingsdirektivets förbud mot åldersdiskriminering.

Likheten med den tyska undantagsregeln i anställningsskyddslagen och det föreslagna svenska undantaget är slående. Det väcker en viss förundran att denna lagpraxis inte ens har diskuterats i debatten efter Centerns utspel. Lika förunderligt är det också att Centerns rådgivare inte låter sin partiledare servas med uppenbara och självklara fakta som torde föranleda en något mindre driftig framtoning i förslaget.

Det har också visat sig att förslaget i sin grund bygger på ett liknande förslag från den sittande regeringen i Frankrike. I likhet med Sverige har inte heller Frankrike någon lag mot åldersdiskriminering. Men liksom Sverige är också Frankrike en medlem av Europeiska unionen. Diskussionen borde följaktligen spricka upp även där.

En djupare analys och diskussion om Centerns förslag faktiskt bryter mot EG-direktivets första artikel hade varit intressant för att inte säga grundläggande och nödvändig - själva idén faller platt till marken om den inte går att omsätta i praktiken, vilket borde tala för sig själv. Speciellt när det handlar om pragmatiska vallöften.

Av David Liljeros 21 apr 2006 10:03