Visst gör det ont när jätteegon brister

2006 ser ut att bli alla uppblåsta egons svåra år i världsfotbollen. Några av de mest firade aktörerna i sporten verkar ha blivit offer för den brist på sans och proportioner som tyvärr kommit att dominera vår sport. Florentino Pérez - mannen som av sina medarbetare kallades "en övermänniska" - totalfloppade i sin ambition att göra Real Madrid "galaktiskt", eller till en "fotbollens motsvarighet till Disney", för att använda den nyligen avgångne presidentens egen vokabulär. Den sista storvärvningen blev - emblematiskt nog - Antonio Cassano, spelaren som bara några timmar efter att han smitit ut bakvägen från Romas träningsanläggning Trigoria förklarade för den samlade världspressen att "Jag är en bättre spelare än Totti, det säger alla, även Zidane" 4 januari.

Vi får väl vara tacksamma att Cassano inte talade om sig själv i tredje person, på det sätt som Diego Maradona brukade göra. Medan vi möjligen kan förlåta arrogansen hos ett geni så bör vi absolut inte göra det när det gäller självutnämnda snillen som inte förstått det allra mest centrala inom alla mänskliga aktiviteter: att talang är något att vara tacksam över - inte något att göra sig bred över!

Sedan några år är ju tendensen den, att spelare som ännu har allting kvar att bevisa uppträder som om de redan vore levande legender. En av de första som lade sig till med denna tröttsamma stil och som tog den till verkligt patologiska höjder var väl Nicholas Anelka, som för 7-8 år sedan tycktes vara övertygad om att han vore fotbollens nya gudagåva. Och lite mans drog vi slutsatsen, att "om man vågar vara så kaxig så måste man ha täckning för det" - ett mycket vanligt fel bland fotbollsälskare, har det visat sig. Anelka fick fler förstasidesrubriker än Zinédine Zidane och Thierry Henry - men vem minns Anelka idag?

Fotbollen må skämma bort sina starlets, men när de inte visar sig kunna leva upp till sina pretentioner kan fallet bli både djupt och patetiskt smärtsamt. Det är något vi får hoppas att Zlatan Ibrahimovic snart kommer till insikt om. Jag håller just nu på att genomföra en stor enkät bland italienska fotbollssupportrar. Vi har bett deltagarna att rösta i 18 olika kategorier - "den bäste spelaren", "den största överraskningen", "det största framtidslöftet" osv - och även om enkäten inte är slutförd ännu så är det tydligt hur vindarna blåser.

För Zlatan Ibrahimovic erbjuder enkäten en god nyhet och flera dåliga: den goda är, att han ligger trea i kategorin "ligans mest spektakuläre spelare" efter Kaká och Totti. De dåliga är, att han är helt utan röster i kategorin "ligans bäste spelare" som toppas av Toni, men däremot är fjärdeplacerad i kategorin "ligans mest ojuste" efter Materazzi, Gattuso och Vieira och andraplacerad i kategorierna "ligans mest överskattade" efter Adriano och "den största besvikelsen" återigen efter Adriano. Men allra värst för Zlatans image är, att han toppar kategorin "ligans mest osympatiske" överlägset, med dubbelt så många röster som den andraplacerade. Och om ni får veta, att tvåan är Paolo Di Canio - 37-åringen som gjort sig känd för sina fascisthälsningar framför kurvan och som i lördags såg sitt Lazio besegra Livorno klädd i en armlös t-shirt med det tyska krigskorset - så förstår ni att situationen är föga briljant.

Att "Ibra" gått mållös i två månader och att formen inte varit bra under våren är något som vi inte bör tjata alltför mycket om - även den bäste spelaren har sina motiga perioder, och Zlatan har aldrig varit någon utpräglad målskytt. Men vad som är verkligt allvarligt i sammanhanget är, att Zlatan Ibrahimovic med sin rapperinspirerade stil själv skapat förväntningar som han i år varit mycket långt ifrån att motsvara. Om man uppträder med en Det är Jag som är Det Stora Geniet-attityd - och dessutom får betalt för att göra genialiska saker på planen - så kan man bara inte tillåta sig att snubbla på bollen, slå knut på sig själv och skjuta utanför från 8 meter. Så enkelt är det.

Antonio Cassano var för inte många år sedan en given favorit för alla som älskar vacker fotboll. Men någonstans på vägen svällde hans ego så till den milda grad att hans fotboll blev lidande. Idag drar spanjorerna elaka skämt om den rultige pugliesaren som inte kan hålla fingrarna från chipspåsen och om de miljoner som Real Madrid verkar ha kastat i sjön i vintras när han värvades under stor uppståndelse.

Fotbollen har inte råd att förlora talanger av Cassanos och Ibrahimovics kaliber - risken för ett alltmer profillöst spel är alltid överhängande. Och frågan man ställer sig är, om det är fotbollen - och de sanslösa belopp det handlar om i de stora ligorna - som förstör spelarna eller om arrogansen är en nödvändig egenskap för att ta sig fram ända tills den växer sig för stark och blir en belastning.

Låt oss hoppas att Lionel Messi inte slår in på egotrippens bana. Barcelonas guldklimp presenterade i dagarna - hör och häpna! - sin självbiografi, skriven tillsammans med redaktören för den katalanska dagstidningen Sport. Att ge ut en självbiografi innan man är 19 år fyllda är naturligtvis vanvett. Men det verkade faktiskt som om Messi själv insåg det när boken presenterades: hans vilsna blick sökte hela tiden pappa Juan som satt i publiken…

Avdelningen "mastodontiska egon som slår på ändan" fick ett nytt kapitel förra veckan, då Silvio Berlusconis koalition - visserligen med bara 25.000 rösters marginal - förlorade det italienska valet. Mannen som gjorde sig känd för den stora publiken 1980 - då han "uppfann" ett mini-VM som gick av stapeln i Montevideo och som hans egen kanal Canale 5 naturligtvis hade sändningsrättigheterna till - har alltid använt sin egenskap som framgångsrik Milan-president som popularitetshöjare. Vad få torde veta är, att Berlusconi faktiskt var mycket nära att köpa Inter av dess dåvarande ägare Fraizzoli - flera år innan hans Milan-intresse blev känt. Och att hans vänskap med socialistledaren Bettino Craxi ledde till att det pris han sedan fick betala för den konkurshotade klubben var rent löjligt "expropriation" som den förre Milan-presidenten, Giuseppe Farina, uttryckte det.

"Il Cavaliere" insåg snart att fotbollen gav honom en popularitet som saknade gränser. Under Milans första träningsläger under Berlusconi-eran, i sydtyrolska Vipiteno, möttes klubbpresidenten av 5000 jublande fans, varvid han uttryckte de profetiska orden: "Det här är inte en publik - det här är ett parti!" Mannens sätt att röra sig i fotbollskretsar blev mycket riktig en föraning om den repertoar politikern Berlusconi skulle bjuda på några år senare: Det första ligaguldet 1988 vanns till exempel sedan Maradonas Napoli - som lett ligan i 25 omgångar - mystiskt nog bara "föll ihop" i slutspurten. Flera år senare berättade en avhoppad medlem av la camorra - den napoletanska maffian - att Napoli-ledarna fått flera fastigheter i Milano till skänks av Berlusconis företag Fininvest, som ersättning för débâclet.

Under scudettofesten i Milano blev Belusconi så berusad av alla talkörer - "Silvio, Silvio!" - att idén att grunda ett politiskt parti föddes och realiserades, sex år senare. Få italienare minns idag namnet på den första fotbollssändning som lanserades av den lille mannen som - utan att skämta - jämfört sig själv med Napoleon.

Vad den hette? "Forza Italia", naturligtvis!

Källor:
Carlo Petrini, "Le corna del diavolo"
El Mundo Deportivo
LEspresso

Av Christer Löfman 18 apr 2006 12:37