Bättre förebild på plats än skippa match

Dagens sexslavhandel är vår tids tragedi. När de flesta av oss hör ordet slaveri tänker vi på stora smutsiga slavskepp där svarta människor från
afrikanska länder piskas och likt djur skeppas över Atlanten till Amerika för att under tortyrliknande former arbeta på söderns bomullsplantage. Men
framför allt tänker nog många av oss på dåtid. Det var något som hände på 1800-talet och känns avlägset. Men sanningen är en annan. Enligt Europol beräknas i dag över en halv miljon kvinnor föras in i Europa för att säljas som sexslavar. Inte ens under den mest intensiva afrikanska slavhandeln till USA på 1860-talet, kom antalet offer upp i dessa siffror.

Sexslaveriet har åter kommit upp i debatten genom stundande fotbolls VM i Tyskland. Medan VM pågår riskerar flickor och kvinnor att säljas likt vilken vara som helst. Tänk er att medan Zlatan Ibrahimovic sätter straffen för Sverige tvingas en tonårstjej från Moldavien suga av en 60-årig tysk fotbollssupporter på bordellen bredvid stadion. Tänk er att när Henke Larsson gör den urvackra dribblingen så köper ett par svenska tonårskillar sex av jämnåriga i ett bås. Tänk er att när Fredrik Ljungberg gör den läckra passningen har fyra medelåldersmän analsex med en tjej som skulle kunna varit deras egen dotter.

Jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström föreslår nu att Sverige ska låta landslaget stanna hemma under fotbollsfesten. Jag är lika förbannad över den vidriga sexslavhandeln och prostitutionen med knullbås och snabbordeller som Jämo är, men jag tror att bojkott är fel väg.

Att stoppa sexslavhandeln är framför allt politikers och rättsstatens uppgift - inte enbart idrottens. Europeisk sexköpslag, starkare polissamarbete och liberal invandringspolitik där fattiga flickor från öst kan komma hit och jobba istället för att hamna i sexindustrin är viktiga politiska förslag. Självklart ska idrotten och civilsamhället ta initiativ för att motverka brottslighet men huvudansvaret är politikernas. Idrottsbojkotter i all ära, men de gör sällan förändring. Och var drar vi gränsen? Ska Sverige bojkotta OS i Kina, där tusentals människor avrättas av staten varje år? Skulle Sverige ha skippat fotbollslandskampen mot Saudi-Arabien, där kvinnor vare sig har rösträtt och påtvingas svart heltäckande dräkt? Ska Sverige vägra att möta nationer vars medborgare vare sig har rätten att tycka, tänka eller tro fritt? I så fall blir det mycket spel på hemmaplan och lite påverkan i praktiken.

Tänk er i stället vilken effekt om Zlatan rakt in i kameran inför internationella medier skulle säga hur omanligt det är med män som köper sex. Tänk om Fredrik i en artikel i en global tidning skulle våga göra parallellen med att tonårsflickor från öst år 2006 säljs som sexslavar är lika vidrigt som den afrikanska slavhandeln på 1800-talet. Tänk om småbarnspappan Henke skulle ryta att det är motbjudande att grabbar i hans ålder köper kvinnokroppar knappt hälften så gamla. Landslagsspelarna är självklart fria att säga vad de vill eller tiga som muren som idrottare vanligen gör. Men om de har kraft att höja rösten skulle det ge mer effekt än alla bojkotter tillsammans. Det är bättre att vara en bra förebild på plats än att skippa match.


Idrotten brukar tala om begreppet fairplay. Det vill säga vi tävlar tufft mot varandra, men under schyssta förhållanden utan förbjudna tjuvnyp, fusk och dopning. Respekt mot våra medmänniskor helt enkelt, både innanför och utanför spelplanen. För goda manliga förebilder för svenska småtjejer och unga killar tiger väl aldrig när kvinnor kränks?

Av Birgitta Ohlsson 05 apr 2006 13:53