Sömnig valrörelse i Israel

Det är drygt två veckor kvar till de israeliska valen som ska hållas den 28 mars, men valrörelsen kan nog bäst beskrivas som "sömnig". Stora valaffischer sitter uppsatta runt den stora korsningen utanför centrala järnvägsstationen i Tel Aviv när jag passerar på fredagsmorgonen. Allt är lugnt och städat, inga slagsmål mellan uppretade Likud- och Arbetarpartianhängare i sikte. En högtalare brölar ut en jingel för Arbetarpartiet, medan några enstaka aktivister går runt och delar ut valpropaganda. Men de flesta förbipasserande stannar inte utan går bara förbi utan att ta varken klistermärken eller valbroschyrer.

"Det kommer", lovar en Meretzaktivist med långa rastaflätor självsäkert när jag frågar om folk visar något intresse för valrörelsen. "Långsamt, långsamt. Man måste ha tålamod". Meretz, ett parti som kallar sig socialdemokratiskt men som i den israeliska allmänheten uppfattas som ett elitistiskt politiskt korrekt yuppieparti som ingen marockan med självrespekt någonsin skulle rösta på, har gröna banderoller är de inte rädda att bli associerade med Hamas?, medan alla de andra har blåvita i äkta nationell anda. Konsums "Blåvitt" har tagit över landet. Några arabiska partibanderoller syns inte till, inte i välsituerade snobbiga norra Tel Aviv. Inga från Nationella Unionen eller religiösa partibanderoller heller.

Ointresset är rätt slående, helt annorlunda jämfört med tidigare valrörelser. På jobbet snackas det friskt om allt möjligt, men sällan om politik. Inte med vänner heller. Den israeliska radion rapporterar att israelernas inställning till valpropagandan kan betecknas som "apatisk" - de som inte tittar och inte bryr sig, eller "masochistisk" - de som ser, lyssnar...och lider.

"Jo, jag har sett en del valpropaganda på TV", medger min granne. "En del låter väl rätt bra, jag menar, vem tycker att det är bra med fattiga barn eller sjuka pensionärer som inte kan betala för sin medicin? Men efter valet, när de börjar med koalitionsförhandlingarna, åker allt det här raskt ut genom fönstret. Jag funderar faktiskt på att inte rösta, eftersom jag inte tycker att någon av de tänkbara kandidaterna är värd min röst. Dessutom är ingen av dem tillräckligt stark för att verkligen lyckas lösa några problem. Allt kommer att fortsätta som förut".

Just de sociala frågorna får ovanligt mycket uppmärksamhet jämfört med tidigare val. Större budget för skolorna, studielån för högskolestudier, obligatorisk pensionsförsäkring och en höjning av minimilönen är några av kraven. Till och med Likudledaren och f d finansministern Netanyahu, som i tre år drastiskt skurit ner alla bidrag, lovar högtidligt att nu när ekonomin tack vare honom kommit på fötter ska minsann han också ge tillbaka det han tagit från de fattiga.

Annars koncentrerar sig Likud på skrämselpropaganda i stil med "Olmerts vänsterregering innebär att Hamas kommer att styra över områden sex kilometer från den internationella Ben-Gurionflygplatsen - och skjuta ner planen som ankor", alternativt en rätt kul felsägning av Shimon Peres som säger "Arbetarpartiet...hoppsan - Kadima". Inte så lätt att komma ihåg vilket parti man tillhör när man är 82 och levt i symbios med Arbetspartiet i 40 år...

31 partier ställer upp i valet. Förutom den gängse höger-vänsterskalan profilerar sig israeliska partier genom sin inställning för eller emot religion, graden av sionism respektive antisionism och vissa också i sin etniska tillhörighet. Goda exempel är Shas, ett ultraortodoxt parti vars medlemmar består av judar från muslimska länder, eller det högerextrema Israel Beitenu, som huvudsakligen stöder sig på den stora ryska invandringsvågen från början av 90-talet. Sedan finns det naturligtvis också utpräglade enfrågepartier, som "Partiet för bekämpning av bankerna" eller "Grönt blad", som förespråkar legalisering av marijuana.

Och hur står det till med kvinnorna? Sisådär. Inte helt överraskande är den kvinnliga representationen bättre i mitten- och vänsterpartierna, medan den haltar i högerkanten och i de religiösa partierna - och i de arabiska partierna, som inte har några kvinnor alls i ledningen. Den enda arabiska kvinnan på reell plats till Knesset är Nadia Hilw, en kristen samhällsaktivist från Jaffa, som innehar 15-e platsen på Arbetarpartiets lista. Fast den enda kvinnliga partiledaren i valrörelsen är faktiskt en arabisk kvinna - Agvaria Asama, partiledare för Daam, Arbetarnas Parti, som dock troligen inte klarar sig över tvåprocentspärren.

Helt oväsentliga är dock inte valresultaten för Israels framtid. Under den kommande mandatperioden, proklamerade nyligen Haim Ramon, en av Arbetarpartiets avhoppare som nu kandiderar för Sharons nybildade parti Kadima, "kommer den israeliska regeringen att lägga fast Israels permanenta gränser".

Frågan är bara vad man menar med "permanent". En vits som anspelar på generationer av israeliska politikers högtidliga löften lyder: "Det odelade Jerusalem ska förbli vårt för alltid, i evigheters evigheter...retorisk paus. Det exakta datumet kommer att fastställas genom förhandlingar".

Den enda man kan vara riktigt säker på i Mellanöstern är nog att det aldrig blir riktigt som man tänkt sig.

Av Anna Veeder 12 mar 2006 12:41