Den gyllene triangeln

Kan Ni, kära läsare, tänka er en stor triangel där spetsarna utgörs av Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Socialkontoret. Mitt inne i denna triangel ligger Primärvården, Vårdcentralen. För i allt arbete är hälsan det viktigaste.

Så har grunden i vårt trygghetssystem sett ut sedan 1970 ungefär. Periodvis har dessa tre spetsar med Vårdnavet i mitten fungerat väl. Man har i perioder haft den personal och de pengar som har behövts. På de flesta stolar har det suttit ansvariga och kunniga tjänstemän som samverkat fint för allas vårt bästa. Själv satt jag i ett samhälle utanför Umeå i ca 15 år och nästan njöt över hur fint det fungerade.

Vi sa alltid till varandra att inte en enda klient skulle falla mellan våra stolar. Någon hade alltid huvudansvaret för Svensson och Pettersson situation. Vi ansvariga träffades formellt en gång i månaden, men de spontana kontakterna kunde vara täta. De som vi jobbade med fick skriva på ett papper om att de var medvetna om att fyra instanser samverkade lokalt, med tystnadsplikt utåt.

Vi i ledningen sa att varje klient vi hade, alltid var på väg åt något håll och det skulle denne vara medveten om. Alla skulle ha en vårdplan eller behandlingsplan sa t.ex. Socialtjänstlagen.

Så vi såg till att P. eller S. var på väg till rehab. arbetsträning, pension, långtidssjukskrivning eller något annat. Ingen vårdbehövande person fick bara hänga i luften. Vi skulle med en deprimerad person staka ut en färdriktning som han förstod sig på och som vi hade resurser att genomföra. Ja, detta var en god tid.

Men kring 1990 började mycket att gå snett. Allt oftare saknades pengar för rehabiliterande åtgärder. På sina håll började man tala om pension först i stället för återställande av hälsan.

Både FK och AF drabbades gång på gång av personalneddragningar och konstiga omorganisationer. Det började knaka i välfärdsbygget. Problemen ökade genom ökat missbruk, stora flyktingströmmar, välfärdssjukdomar, disciplinproblem på skolorna mm. Kuratorer drogs in när de började behövas som bäst.

Det hade proklamerats att kyrkorna inte skulle ägna sig åt social verksamhet för det skulle främst kommunerna sköta. Frälsningsarméns soppkök och härbärgen utsattes för häftig kritik från främst S-håll. För den verksamheten behövdes inte. Men kyrkorna visste bättre och sände pengar till Frälsis. I dag finns kanske 15.000 hemlösa/bostadslösa lite beroende på hur man definierar orden.

På den vägen är det. Folk slängdes ut från mentalsjukhus, även de som ville vara kvar där. De klarade inte eget boende med hyresbetalningar, hygien mm så de var ofta snart på gatan. Fogdar och värdar slängde ut dessa delvis handikappade personer. Polis och frivilliga hittade dem och körde dem till Härbärget eller källaren i en kyrka. Andrahandsbutiker, ofta i kyrkoregi, har strykande åtgång på billiga kläder, från dem som aldrig kan köpa nytt.

Den triangel som så länge varit svenska folkets trygghet, i vissa lägen i livet, ser nu på folk med stor misstänksamhet. Sök jobb, säger man till folk som inte har en chans att få jobb. Du är inte tillräckligt sjuk för sjukpenning, säger FK. Du har en kvarstående arbetsförmåga, säger AF utan att tala om var den kan användas. De speciella FK-läkarna friskförklarar folk de aldrig har sett. Till och med EU tycker det är konstigt. Socialnämnderna jublar över att de lyckats hålla budgeten. Men frågar de sig någon gång hur folk har det som fått sänkta eller indragna bidrag?

I dag 060223 skriver Svenskans Näringsliv om Stödlabyrinten som inte fungerar. Den är ytterst komplicerad och ingen kan mäta om den fungerar alls. Jag såg en rubrik nyss att varje arbetsförmedlare bara förmedlar ett enda fast jobb per år i genomsnitt.
Står vi vid något slag av "vägs ände"?

Av Jan Brunnegård 26 feb 2006 13:17