Larmet om islam

När Sovjet föll behövde väst en ny fiende. Men att vi skulle demonisera världens näst största religion, islam, det överraskade i alla fall mig.

Ska villigt erkänna att i början var mina kunskaper om islam minimala. Tidigare hade jag mest hört talas om sufism, känt för sina mystiker, poeter, konstnärer och musiker. Utan att fördjupa mig i saken hade jag funnit sufismen sympatisk.

Visste också att det fanns shia och sunnimuslimer, men skillnaden dem emellan hade jag bara diffusa begrepp om. Numera vet jag att de religiösa olikheterna i religiösa tolkningar dem emellan är betydande.

Jag visste också att Usama bin Laden är wahabit. Dessa vänder sig mot allt modernt och man har ideologiskt ungefär lika stort inflytande på övriga världen som amishfolket i USA. Flertalet i al-Qaida är wahabiter och wahabiter finns bara organiserat i Saudiarabien.

Men i övrigt visste jag inte mycket. Numera vet jag lite mer. Och förstår bättre varför islamofobin är så stark hos framförallt nyliberaler. Det har mer med ideologi än religion att göra.

I väst bedövar vi ju våra sinnen med teve, popmusik, droger, flärd, perversioner och ytlighet. Vi retar våra sinnen med löjliga utmaningar och smaklös underhållning. Vi försöker konsumera bort tomheten och ångesten.

Troende muslimer finner allt detta meningslöst, man känner rent av avsmak. Och menar att räddningen finns i andliga och moraliska värden. De ljumma i tron har självfallet inte samma aversion mot lite lattjolajban som de troende har.

Muslimer är alltså som folk i kristna länder, de tror, de tvivlar och de är ateister. Kristendomen är också emot flärd och ytlighet. Den säger och lovar samma sak som islam. Fungerar på samma sätt. Muslimer och kristna har samma Gud. Bönen är viktigast. Vad skiljer?

Skillnaden finns i islams uttalade motstånd mot kapitalismen, skapat innan ens kapitalismen fanns.

Mellan sunniter och shia, mellan wahabiter, sufister och salafis, råder motsättningar om hur Koranen ska tolkas och vilka profeters ord man ska följa. Man har grälat om detta ända sedan Muhammed dog. Däremot är de tämligen eniga om hur handel och arbetsmarknad ska skötas.

Med islam som rättesnöre kan aldrig den råa kapitalismens förespråkare vinna ett val. Troende muslimer kan aldrig bli goda konsumenter och passiva tevetittare eller lydiga redskap till lynniga arbetsgivare.

Att Islam förbjuder kapitalismens främsta förutsättningar, ränta och monopol, är känt av de flesta. Men den förbjuder också ekonomisk utsugning av medmänniskorna.

Ett islamistiskt idealsamhälle är ett samhälle med små och medelstora företag. Att samla på sig förmögenheter är emot islams principer. Det är statens uppgift att ta hand om gamla och sjuka och att ge unga utbildningar. Arbete och kapital är likvärdigt. Vinst delas lika mellan arbetare och fabriksägaren. Inom islam är det regel att skänka pengar till dem som inget har. Om staten får överskott delas detta av medborgarna.

Jag kan föreställa mig att denna utopi fick Hamas att vinna valet i Palestina.

Jag redogör här alltså för principerna, för ideologin, inte hur det ser ut i verkligheten. Men till skillnad mot nyliberaler, men också socialdemokrater, finns inom islam en politisk utopi, en framtidsvision om hur ett framtida samhälle ska skötas. Den typen av visioner har försvunnit från europeisk och amerikansk politik för länge sen. Bilden av ett framtida idealsamhälle saknas helt. Inte bara näringslivet drivs med kvartalsekonomi, politiken sköts med kvartalspolitik.

Islamofobi är rädsla för att någon vågar utmana vår egen livsstil. Om en miljard muslimer vägrar anamma nyliberalismen, då har en miljard konsumtionsknarkare gått kapitalet förbi. Och så kan vi inte ha det.

Så vad händer nu?

Kanske är det som historieprofessorn Peter Englund har skrivit - i historien är det alltid det otänkbara som inträffar.

Av Roger Lord 03 feb 2006 09:15