Champagnen på Migrationsverket

Under lång tid visade TV oss bilder på apatiska flyktingbarn från forna Sovjet och Ex-Jugoslavien, aldrig från andra områden.
Barn som aldrig blev apatiska när de avisades från andra länder. I våras rapporterade Expressen-krönikören Ulf Nilsson rykten om att barnen åt på nätterna och var uppe och rörde sig. Sen kom skrällen i Svenska Dagbladets serie reportage om asylresebyrårer i Ryssland som gav råd om mediciner som gjorde barn apatiska. Därpå kom misstankar om förgiftningar, sexuella övergrepp och att barnen inte alltid var de asylsökandes. Det senare kan lätt bekräftas eller dementeras med obligatoriska DNA-test. Inte mer integritetskränkande än ett rattonykterhetstest. Kinesiska "flyktingbarn" har ju trots allt försvunnit och massmedierna har rapporterat oro för sexhandel.

Nu går de journalister som rapporterat om asylbarnen på ett annat sätt än Svenska Dagbladet till motoffensiv. Vi furneras med rapporter om firande av avvisningar med champagne och tårta i ett par fall. Inget dock om själva bakgrunden. Kanske de asylsökande hade ljugit om varifrån man kom och varför man sökte asyl? Kanske barnen inte var apatiska?

Hur känns det att tvingas lyssna på lögner från asylsökande som saknar asylskäl och vill lura en? Utnyttja ens medkänsla. Kanske man efter en lång, smärtsam process där man utmålats som svenska samhällets motsvarighet till Gestapo, vill ta sig ett glas när veckan är slut?

Jag känner inte till de aktuella fallen. De som ledde till champagne och tårta, och jag lär aldrig göra det på grund av "sekretess". Precis som i fallen med alla
våldtäktsfall där de åtalade frias. Jag tvingas att bilda mig en uppfattning utifrån vad journalisterna rapporterar. Och jag har på förekommen anledning skäl att vara skeptisk.

Av Michael Ståhlberg 22 dec 2005 10:38