Svartjobb och moral

Skall man tro den svenska svartvita moralkoden bör svaret bli ett rungande: Ja.

Decenniers indoktrinering om att svenskarna välståndsmässigt skulle befinna sig på u-landsnivå, om inte det statsbärande partiet och facken genom hård kamp, frälst oss från de rika och elaka, har förstärkt denna moraluppfattning.

Kryddar man anrättningen med att fred, frihet, jämlikhet och demokrati är värden som fattiga anses särskilt värna och vörda, tonar en bild fram av den fattige som ängel och den rike som djävul. Fattiga som blivit miljonärer på lotto och liknande är dock undantagna.

Hos många känns det nog också enkelt och bekvämt att peka ut de "rika" och de som "bestämmer" som innehavare av en särskilt dålig moral. Det bekräftas i viss mån av Skatteverkets undersökning. Som orsak till varför man själv skattefuskar toppade påståendet "För att personer i framträdande ställning bryter mot samhällets normer" snäppet före "Skatterna är för höga".

Själv tror jag förklaringen om att framträdande personer bryter normer, som orsak till vanligt folks skattefusk, är en inlärd och bekväm ursäkt. Visst kan ledande personers ovanor ibland ha en viss bäring på normer, det skall inte förnekas, men alltför ofta är det bara en ursäkt. I andra frågor vill ju inte folk gärna medge att man är lättpåverkad minsann.

När svarta dagmammor, till följd av bristen på dagis, var ett vida utbrett fenomen och som skattemyndigheterna blundade för därför att det var så omfattande, hörde jag aldrig någon som försvarade sitt handlande med hänvisning till dålig moral hos de "rika". För övrigt tror jag att det var i och med den explosiva utvecklingen av svarta dagmammor som den svenska skattemoralen först fick sig en allvarlig knäck.

Sanningen är nog den att många som har möjlighet att skattefuska, på ett eller annat sätt, vare sig det gäller köp av svarta tjänster eller annat, ofta också tar chansen, förutsatt att risken för upptäckt är minimal. Och det är den. Fattig och rik gör nog samma riskbedömning. Sedan är naturligtvis så att den rike har större möjligheter än den fattige att skattefuska. Det är väl också just det som skär i ögonen och som gör att de rika av många anses ha sämre moral än fattiga.

Varför fattiga skulle ha en högre moral än rika är en aning svårförstålig även ur ett vänsterperspektiv. Den gamle marxisten och dramatikern Bertolt Brecht 1898-1956 ansåg tvärtom i sin berömda tes "Först kommer maten, sedan kommer moralen".

Men dagens LO och socialdemokratiska parti instämmer inte, utan pekar allt som oftast ut de "rika" och då har man inte särskilt stora anspråk på rikedom som innehavare av en särskilt dålig moral. Det må vara allt från skattemoral till lyxkonsumtion. För att inte tala om fallskärmar och bonussystem. Det sistnämnda brukar användas som det slutgiltiga beviset på de rikas moraliska förfall.

Skatteverkets undersökning är lite motsägelsefull. Å ena sidan sägs att den typiske svartköparen är en välbetald och välutbildad gift man som bor i villa. Samtidigt sägs att var tredje svensk - 2,3 miljoner människor - köpte någon svart tjänst under det senaste året. Alla kan väl rimligen inte vara välbeställda män i villa?

Men man behöver ingen undersökning för att notera svarta affärer är en utbred företeelse i samhället. De hushåll som har köpt svart har gjort det för i genomsnitt 7 900 kr. Enligt undersökningen är man också nöjd med att ha gjort en bra affär och de flesta har inte alls dåligt samvete.

Vad köper man då för tjänster? Det är hantverksarbete, reparationer av bil, båt, hemelektronik och möbler samt städning och hushållsarbete. Ungefär det man kunde förvänta sig med andra ord.

Vilka utför svartjobben? Undersökningen ger inga svar men en sak kan man vara säker på. Inte är det medlemmar av LO, om man nu väljer att tro denna hycklande organisation, med en dubbelmoral värdig en katolsk präst på horhus. Istället ges alltid intrycket av att är det polacker och balter som vill sno jobben av hederliga svenskar med kollektivavtal. Det gäller också arbetsmarknadsminister Hans Karlsson som aldrig tvekar om svartarbetarnas urspung.

Byggfackets ombudsman Jan-Olof Johansson har följande uppfattning när han för Maciej Zaremba i DN berättar om svartjobb. "Vi är maktlösa efter maj 2004", säger han. "Förr, när man såg polacker på ett tak ringde man gränspolisen och så satt de på färjan samma dag." På frågan om jakten på svenska svartarbetare, kan han inte minnas att facket någonsin slagit till eller ens har någon kunskap om.

Det är inte orimligt att misstänka att en del av byggfackets ilska mot polacker och balter inte bara beror på konkurrensen om vita jobb med lägre löner utan också om svartjobb. För facket värnar naturligtvis sina medlemmar i alla väder.

Kanske är det tillgången på alternativa och lönsamma svartjobb som ligger bakom att facket ibland kräver helt orimliga löner. Det skulle förklara det omtalade fallet i Jönköping, där NCC skulle bygga en skorsten, men där facket avböjde företagets bud på en månadslön av 58,000 kr. Den förtryckta skaran byggjobbare ansåg sig vid det tillfället sig inte kunna kliva i blåstället för mindre än 62,000 kr.

Men tillsvidare kommer debatten nog bara att handla om det omoraliska i att köpa svart. Undantaget är väl möjligen de som köper en hyresrätt svart. De är ofta också att betrakta som offer för roffare. Men de 2,3 miljoner svenskar som köper svarta tjänster får nog fortsätta att betrakta sig som rika och osolidariska mot samhället. För ingen skuld kan ju läggas på den som utför jobbet. Det är alltid fattiga människor utan ansvar och som är offer för de rikas usla moral.

Försåvitt det inte är polacker eller balter som utför jobbet, förstås. För dessa bör naturligtvis lyda partiets och fackets nya slogan "Proletärer i alla länder, stanna där Ni är".

Av Lars Nilsson 26 nov 2005 20:59