Misshandel - allas ansvar

Som vanligt råkar jag ut för att hamna mitt i skottlinjen. Det händer allt som oftast men denna gång var det mycket lätt att agera, i vissa fall måste man tänka lite längre men ack icke denna gång.

En före detta arbetskamrat till mig har dömts till samhällstjänst och avverkat timmarna för sitt brott som var ett misshandelsåtal gällande hans flickvän. Hon hade blivit ganska blåslagen och det var absolut ingen liten knuff eller något. Jag vet att det finns mycket gott i denna kille som är ganska ung och han ringer då och då och pratar. Då han inte trivdes på sitt förra jobb men ändå har en otrolig arbetsmoral tog jag in honom där jag var arbetsledare vid tillfället. Han visade sig vara ett guldkorn och arbetar där än, till skillnad från mig då jag ansåg att ledningen på företaget var inkompetenta, vilket gör det svårt för mig att fortsätta. Lite dumhet klarar jag av men ren idioti är det bättre att ta avstånd från då det tar för mycket tid och ger inget i utdelning. Även om man skulle lyckas att omvända idioterna så förstår dom inte vad man har gjort när det är klart så jag väljer hellre att avvakta ett bättre företag som jag kan känna lojalitet till. Men som sagt jobbar min arbetskamrat kvar och gör ett bra jobb.

Häromkvällen blev jag uppringd av en gammal arbetsplats som undrade om jag kunde hoppa in då det var kris. Kriser är det bästa jag vet då man jobbar häcken av sig och oftast blir resultatet väldigt synligt, alltså mycket givande. När jag anlände på arbetsplatsen för att vara där under natten träffade jag på kvällspersonalen som var på väg hem. En ung flicka i artonårsåldern kom fram och presenterade sig och sa att hon hade hört en del om den tid då jag jobbade där och att jag tydligen gav folk råd när jag kunde. Ja, sa jag, de hade satt upp en brevlåda på jobbet där allsköns frågor kunde droppa ner, jag besvarade dem under natten och alla skojade om att de undrade vem det kunde vara som besvarade dom. Egentligen visste alla att det var jag, men lite komik i tragiken skadar aldrig. Den här unga tjejen sa att det var ganska roligt för hon var på väg att bli ihop med en kille som jag kände och hon undrade lite mer om honom. Givetvis visade det sig vara den här killen jag berättade om. Jag såg med ens att hon hade exakt samma kroppshållning som hans förra tjej, samma otroligt snälla och oskyldiga sätt, och det var nästan skrämmande att de kunde vara så lika i personligheten. Ja, hur många varningsklockor som ringde i huvudet på mig vet jag inte men många var det.

Jag sa att tyvärr har jag dåliga nyheter till dig, visst är han en fin kille och han har många kvaliteer, men jag måste tyvärr upplysa dig om att denna kille nyligen avtjänade samhällstjänst för att han misshandlat sin tjej. Du kunde lika väl vara min dotter och då skulle jag verkligen att du skulle veta detta innan du ger dig i kast med något. Jag hoppas att du kan hålla denna information för dig själv eftersom jag och han ibland pratas vid, men om det inte går förstår jag dig. Den unga tjejen sa -" Nu har du verkligen satt mig i en svår sits" I samma stund tänkte jag för mig själv, "hur ska jag nå fram till någon som är arton år och antagligen kär, låter ganska svårt. Men i nästa stund sa hon " Egentligen är det inte någon svår sits för jag vill inte vara den som sitter om någon månad misshandlad och säga att jag inte visste något, för det gör jag nu " tänk att jag hade missbedömt henne på grund av hennes ålder, måste tänka om där ordentligt. Jag sa till henne " Hur dina förädrar än har gjort under din uppväxt så är det ett bra recept, tro mig." När hon gick såg hon lite ledsen ut och sa "Hej då" på ett sätt som både visade att hon var ledsen men tacksam. Tänk vad mycket ett ansikte kan tala om utan att röra på munnen. Under den kommande natten tänkte jag flera gånger " Förlåt " till killen det gällde, men jag vet att jag inte hade något val.

Lifes a bitch and then you die.

Jag hoppas att mitt nästa jobb har med djur att göra, det är liksom lättare, biter dom en så vet man var man har dom.

Av Angus Liddell 25 nov 2005 16:54