Hjältarna lämnar stan

På sin tid var Bosse Högberg landets mesta kändis vid sidan av kungen och Ingmar Johansson. Med Bosse Högberg på löpsedlarna såldes tidningar alltid i stora extraupplagor. Suget att läsa om honom var enormt.

Bosse Högberg visste sitt värde. Han var kanske den första stjärnan i landet som började ta betalt för att ge intervjuer. Och det handlade aldrig om småpengar. Högberg älskade pengar, han visste vad som gällde för frihetens skull. Och om någon tjänade pengar på honom skulle han ha sin del.

Det mesta som skrevs handlade om saker som hände utanför ringen. Ibland gällde det rattfyllor, konstaffärer och bedrägerier. Bosse Högberg såg nämligen ibland inget fel i att lura den som hade råd att bli lurad. Han levde som en playboy, körde vassa sportbilar, sålde diamanter, älskade fräcka kläder.

Många spaltkilometer skrevs om det stormiga äktenskapet med sångerskan Anita Lindblom, om parets landsflykt till Paris, om skilsmässan.

Bosse Högberg hade sina egna regler, samhället hade ibland helt andra. Detta ledde ofta till konflikter och nya braskande rubriker. Mitt under en rättegång kunde han resa sig och lämna lokalen därför att han ansåg att åklagaren snackade skit. För polisen var han under en period en tolvtaggare som skulle fällas till vilket pris som helst, skyldig eller oskyldig saknade betydelse. Som förebild för en ung generation var kan kanske inte den bästa.

Men Gud vad vi älskade honom! Vi? Ja, inte alla, förstås.

Själv råkade jag ut för en lyssnarstorm när jag i slutet av 70-talet gjorde ett radioprogram om och med Bosse Högberg. Småborgerliga lyssnare skällde i telefonerna som ilskna taxar. "Hur kan ni låta en SÅN människa FRAMTRÄDA i radio!?! Fy, och usch på er!"

Vi som älskade Bosse Högberg hade våra rötter i arbetarklassen. Vi älskade honom för hans tuffhet, för hans respektlöshet mot överhet, polis, journalister och myndigheter. I en tid där kollektivet var rådande norm var han utan tvekan den största av alla individualister och en smärtsam blemma i röven på borgarklassen.

Bosse Högbergs självförtroende var enormt. När jag en gång förde honom samman med filmskaparna och författarna Christer Dahl och Lasse Strömstedt blev de så förtjusta att han fick en roll i långfilmen Lyftet. Rubriken i tidningen blev ett Högberg-citat, så klart: "- Jag är den nye Jack Nicholson!"

Hans mod i ringen var makalöst. Han slog kanske hårdast av alla. Första gången han förstod kraften i sina nävar var på en krog i Japan. Högberg, då 15-årig mässkalle, hamnade i bråk med en dubbelt så stor sjöman. Bosse klappade till, ett slag, och den store föll som en fura.

Tillbaka i Göteborg igen gick han till boxarklubben och karriären började. Och han blev europamästare i den tuffaste av viktklasser, mellanvikt. Legendarisk är matchen då han kämpade 15 ronder med bruten käke, varje slag han tog emot, och han fick många, kunde ha dödat honom.

Men sorg och sjukdom drabbade Bosse Högberg. Först omkom hans älskade son i en bilolycka. Själv ansåg Bosse att det var sorgen som orsakade hjärnblödningen 1988 och som fick honom, den pratglade gamängen och den fantastiske berättaren, att tystna i afasi.

Bosse Högberg hade trots olyckorna en sällsam tur. Han hade lyckan att leva med en kvinna värd all respekt och beundran. En kvinna som visade världen vad riktig kärlek är. Liz, född Öberg, filosofie doktor, intelligent, öm, stark, lojal, svek honom aldrig. Deras kärlekshistoria är gåtfull och nästan mytisk. Hade de levat i USA hade den för länge sen blivit långfilm.

Vila i frid, Bosse!

Av Roger Lord 10 nov 2005 16:03