Katastrofen efter katastrofen

Platsen ska vara lättåtkomlig från havet och luften. Det ska vara en plats som är välkänd för sitt sköna klimat och trevliga människor. Annars kommer katastrof nummer två. Det betyder att nästan ingen hjälp alls kommer fram.

De som hjälpte till på många vis efter Tsunamin vet vilka de hjälpte och hur det skulle gå till. Ja hjälpen blev efter några månader så effektiv att det uppstod överskott på mat, dambindor, fiskebåtar med mera. Men givetvis fanns också brist på andra saker. De som hjälpte till här visste att de återuppbyggde sitt semesterparadis. Hjälpsamhet och egoism kunde här förenas till alla parters glädje. Visserligen var det resursslöseri när 100 lika organisationer skulle överträffa varandra efter 4-5 månader. Men det var ju vida bättre än motsatsen.

Är man olycksfödd så bor man i ett höglänt, kallt, regnigt område i Pakistan då katastrofen kommer i form av en jordbävning. De vägar som inte redan förstörts, förstörs nu av regn och efterskalv. De hus som fortfarande står lite upp, rasar nu ut för stupen. Så kommer kölden och snön på dessa höjder halvvägs upp på Himalaya. De tält som kommit fram är då helt otillräckliga. De som inte fått tält har inte heller fått filtar med mera. Massor av överblivna tält och filtar finns 200 mil därifrån i tsunamiområdet. Men ingen samlar ihop dessa och transporterar dem till det nya behovet. Så man fryser och drar på sig sjukdomar. Livsmedelsbrist innebär att folk fryser mer än annars. Ja många har redan förfrusit ihjäl.

Väldigt lite hjälp är på väg till de kalla bergens folk. Kanske bara tio procent av det som nådde det varma havets folk. Har vi hört något gott om detta land och folk som kan väcka våra hjärtan och öppna våra plånböcker? Nej knappast. Militärdiktatur, koranskolor, konstiga kläder, fiendskap med Indien det är vad vet. Eller i vart fall tror oss veta.

De kalla bergens folk får gräva ner de flesta av de gamla och många av de unga i vinter. För att det inte finns värme, mat, sjukvård m.m. på hela vintern. De som är friska i dag och är mellan 20 och 40 år har den största chansen att överleva. Så brukar det vara. Övriga har nog ingen pardon.

Men så tittade jag på TV4 nyss och deras insamlingsgala. De hade fått in 30 miljoner svenska kronor och hoppades på 40 milj. kronor. Det betyder att i den mörka men rätt varma nordiska kvällen så är vi ändå rätt många som vänder våra hjärtan mot bergen vid Islamabad. 051107

Av Jan Brunnegård 09 nov 2005 12:47