Rasism, främlingskap och fattigdom

När jag i de senare tonåren slutet av 50-talet och början av 60-talet tillbringade långa tider i området var rasismen tydlig. Jag vill påstå att majoriteten av de vita, som på den tiden vistades eller bodde i området, ansåg att alla, från japaner, kineser och koreaner i norr, till indonesier i söder, var mindre värda än vita. Även om rasismen, i likhet med den i sydstaterna i USA på sin tid, kanske var mer tydlig hos vita med sämre jobb och dålig utbildning, så var det bara snäppet bättre hos de välutbildade och högavlönade. En ibland nästan omåttlig beundran för ländernas tidigare historia med dess utsökta konst och kultur förändrade inte relationerna till de levande.

Främlingskapet gentemot japaner blandades förvisso, som en konsekvens av kriget, men en god portion skräck. Japans massproduktion av konsumtionsvaror av dålig kvalité förstärkte inte heller precis deras status bland de vita. Ingen kunde på den tiden ana Japans, och ännu mindre Koreas och Kinas, kommande ekonomiska framgångssaga.

Däremot upplevde jag att indier, som både var och är talrika i främst Sydostasien, hade en förvånansvärd hög status, jämfört med urspungsbefolkningen. Samma förhållande gällde även de indier som bodde i Afrika. I själva Indien ansåg sig dock de vita sig vara en klart överlägsen ras och betraktade ofta indier med avsmak. Indiernas högre status utomlands berodde på att deras välstånd ofta var väsentligt högre än den både i Indien och bland folken i deras nya hemländer. Inte helt sällan fanns där personer med stora förmögenheter och i främst Afrika dominerades handeln i många länder av indier.

Samma förhållande, om än inte lika utpräglat, var de vitas relation till utlandskineser i området. Särskilt markant var det i Indonesien där kineserna, på den tiden, var ekonomiskt starka.

Den här rasismen är numera, så gott som helt bortblåst, gentemot flertalet länder i regionen, och har inte sällan övergått till både beundran och uppskattning samt ibland tom skräckblandad avund. Även i Sverige. Vad har då hänt på mindre än 40 år? Svaret är att det är en konsekvens av att flertalet länder i området, blivit ekonomiskt starka, och att den materiella standarden hos gemene man i dessa länder ökat dramatiskt.

Vår respekt, förståelse och samhörighet med dessa folk, trots väsentligt skilda kulturmönster på alla möjliga områden, har tack vare deras ekonomiska framsteg ökat och därmed framgångsrikt minskat rasism och främlingskap.

I Sverige å andra sidan, fanns på 50-och 60-talen, en sorts sturskhet och högfärd, inte olik rasism, i våra relationer till omvärlden. En stor andel, kanske majoriteten av det svenska folket ansåg då, livligt understödda av flertalet partier, att vårt välstånd var en följd av vår överlägsna statskonst, svenskens extrema flit och utomordentliga begåvning. Att det istället berodde på att vi till skillnad från de krigshärjade länderna stod men en intakt industri i en värld som bara skrek efter våra naturtillgångar och produkter, var ett faktum som ingen ville kännas vid.

På den tiden var det inte i första hand mot asiater och svarta vi hade få kontakter som svensken markerade sin överlägsenhet. Utan mot folken i fattiga europeiska länder. Och inte hjälpte det att många svenskar tillbringade sina semestrar i dessa länder. I många fall förstärkte det snarare föraktet. Skillnaden, nu som då, mellan den officiellt förda politiken och verkligheten var stor, men till skillnad från idag, så förekom ordet rasism mer sällan, om det inte gällde oroligheter i amerikanska södern.

Svensken ansågs på något sätt vara vaccinerad från rasism. Invandringen till Sverige var också begränsad till våra nordiska länder jämte en mindre koloni italienare som snabbt assimilerades.

Mycket har hänt sedan dess, nya länders folk har invandrat, gamla har accepterats men det ekonomiska mönstret för godkännande finns kvar. Vi har en sorts inofficiell rangordning bland invandrare och flyktingar där hög rang är lika med att Du kommer från ett land med relativt högt välstånd. Högst upp återfinns våra nordiska grannländer, nordeuropéer inkl folk från UK, amerikaner, kanadensare och vita från protestantiska länder och längst ner på skalan folken från Afrika.

Visst spelar kulturella och språkliga likheter in, men jag vill nog hävda, att desto längre bort från Sverige en person har sitt ursprung, desto större betydelse har det landets ekonomiska välstånd för personens "rang" i det svenska samhället. Det kommer att gälla så länge vi också saknar ett större antal ekonomiskt framgångsrika invandrare från avlägsna fattiga länder. Nuvarande extremt höga arbetslöshet bland stora invandrargrupper göder denna rangordning och rasismen.

Den kurdiskfödda författarinnan Dilsa Demirbag-Sten tydliggjorde den här rangordningen i en artikel i på Expressen kultursida den 28/10. Hon pekar i artikeln, på den rasism, som naturligtvis också finns bland invandrare i Sverige, och där inte helt förvånande, bla somalier står lågt i rang.

När det kommer till kritan är vårt förakt för svaghet, i detta fall ekonomisk sådan, svår att utrota. Det gäller i alla länder och oavsett politiskt system. Man behöver bara skrapa på ytan så finns det där. Statligt fotriktiga nollrasismveckor och slagordskampanjer mot rasism och främlingskap gör knappast någon skada men inte heller uppnås några förändringar. Det gör bara ekonomiskt välstånd och det gäller för såväl de invandrare och flyktingar som redan finns i Sverige, som för alla i världens fattiga länder.

Apropå förakt för svaghet; är Du säker på att när Du skänker en slant till en tiggare inte också skänker ett uns av förakt?

Av Lars Nilsson 29 okt 2005 23:32