Öppet brev till Lars Nilsson

Bäste Lars,

Under kalla kriget ansåg jag det vara min patriotiska plikt att inte kritisera USA. Sveriges frihet var beroende av USA:s välvilja och militära överlägsenhet visavi Sovjet. Jag till och med skrev insändare som försvarade USA:s närvaro i Sydostasien, eftersom jag trodde blint på dominoteorin.

De här gamla takterna satt i hela vägen tills kriget mot terrorismen bytte spår från al-Qaida till Irak. De varningsklockor som brukar ringa när vänsterliberaler påstår saker om verkligheten som låter för bra för att vara sanna, började ringa när president Bush höll sitt tal om "ondskans axelmakter".

Den uppblåsta, anakronistiska frasen, som pinsamt tydligt ville skapa en parallell mellan hoten från Irak, Iran och Nordkorea, med det hot som en gång Nazityskland, Italien och Japan utgjort under firmanamnet "axelmakterna", fick varningsklockorna att ringa trots att det rörde sig om en president som jag hejat på i presidentvalet 2000 och vars seger jag hade hälsat med tillfredsställelse.

Varför sa han så där? Varför överdrev han? Uppenbarligen för att han ville förbereda opinionen för ett kommande krig, men misstanken att det fanns nationell prestige med i bilden väcktes också. Jakten på Usama bin Ladin hade varit ett frustrerande misslyckande och behovet att visa handlingskraft och kompromisslöshet inför världen var stort. Om man inte kan få fast en fantom, en bov utan fast adress, varför inte gripa en bov som åtminstone har det?

Sedan minns jag inte i detalj hur min skepsis och motvilja mot det förestående kriget späddes på. Bara lite vagt att jag tyckte Per Ahlmarks krigshetsande krönikor i DN var försedda med för många brasklappar, i form av fraser som "troligen", "det mesta talar för", "har ostört kunnat bedriva intensiv produktion av vapen för massförstörelse", vilka väckte min irritation och häpnad.

Ville man manipulera mig? Hoppades man på att jag skulle falla för så enkla retoriska finter? Hade man inget mer substantiellt att komma med?

Nu minns jag. Det var den här försvarslinjen som gjorde mig riktigt misstänksam. 1 Det var nästan helt säkert att Saddam hade massförstörelsevapen, och att han kunde ha kärnvapen redan om något år, om han inte redan hade det, 2 Även om detta var fel, hur kunde någon missunna det irakiska folket demokrati och frihet? Att göra det var ju "omvänd rasism", enligt Ahlmark.

Men var hade engagemanget för det pinade folket i Zimbabwe funnits under de senaste tio åren som vanstyret och förtrycket tilltagit där? Varför inte ens krav på FN-sanktioner mot Zimbabwe, som mot Rhodesia?

Ahlmarks starka band till Israel och den israeliska högerns och kanske även vänsterns stöd för ett amerikanskt störtande av Saddam fick mig att misstänka att Ahlmarks argument delvis motiverades av omsorg om Israel, men att detta inte redovisades så öppet som det borde.

Jag hade sen ett par år börjat engagera mig i invandringsfrågan och till min sorg upptäckt att president Bush inte ens brydde sig om att skydda sitt lands gräns mot Mexiko, av rent valstrategiska överväganden ren idioti förstås, eftersom det snarare missgynnade honom och eftersom majoriteten mexikanskättade medborgare i USA är emot illegal invandring.

Och jag blev varse att många av de ivrigaste förespråkarna av Irakkriget, de nykonservativa, intog en lättsinnig attityd till illegal invandring och stödde presidentens valstrategiska amnestier för illegala invandrare. Wall Street Journal aka War Street Journal krävde t o m öppen gräns mellan USA och Mexiko.

Med andra ord, så tyckte jag att Steve Sailers beskrivning av de nykonservativas credo, "invade the world, invite the world" invadera världen, invitera världen, stämde.

Varför vara för muslimsk massinvandring, samtidigt som man invaderade muslimska länder och retade upp muslimer över hela världen? Var det inte med en sådan politik risk för att den muslimska invandringen förvandlades till en trojansk häst? Är det inte det som vi sett prov på i Madrid, och London?

Sen så har enligt mig inga optimistiska förutsägelser om promenadseger infriats.

Vidare så stämmer påståendena om att Irakinvasionen bara var ett steg i en strategi att tvångsdemokratisera alla diktaturer i Mellanöstern, en plan som kläckts 1996 av en grupp under ledning av Benjamin Netanyahu i vilken ingick amerikanerna Richard Perle, James Colbert, Charles Fairbanks, Jr., Douglas Feith, Robert Loewenberg, David Wurmser, och Meyrav Wurmser.

Hur hängde detta ihop egentligen? Hade Bush fallit till föga för en Israel-lobby som ville få USA att tvångsdemokratisera MÖ för att få slut på den ständiga arabiska aggressionen mot Israel? Och borde USA offra soldater och skattemedel för en sådan strategi?

Dessutom hade mina gamla pro-israeliska känslor från Sexdagarskriget svalnat betydligt, när jag märkte att varken Israel eller tongivande judiska företrädare i väst krävde restriktivare invandring, trots den nya invandrade antisemitismen i Frankrike och Sverige.

Via en artikel av förre ordförande i American Jewish Committee, Stephen Steinlight, blev jag varse att detta hängde ihop med en judisk tradition, som gick ut på att judar förordade öppna gränser och invandring för att det leder till mångkulturella och mångetniska samhällen, som är mer toleranta mot judar än samhällen som domineras av en folkgrupp och en dominerande "leit kultur".

Steinlight menade att denna tradition gjorde många judar ovilliga att inse, att den nya invandringen från tredje världen underminerade stödet för USA:s Israel-vänliga politik långsiktigt. Och att det därför låg i judars intresse att förorda restriktivare invandring.

Även judiska högerintellektuella som Lawrence Auster och Paul Gottfried har skrivit om detta, Auster i pro-israeliska frontpagemagazine.com se webbadress nedan

Detta har kanske indirekt påverkat min syn på Irakinvasionen, även om det inte varit avgörande.

En amerikansk judinna sa nyligen att inget gjort mer för att underblåsa antisemitism än USA:s Irakinvasion. Jag vet inte om det är sant, eftersom trots allt stora delar av anti-krigsopinionen i USA är vänsterliberalt judisk, även bland skribenter och intellektuella. Men kopplingen Israel och de nykonservativa, imaginär eller inte, har förmodligen delvis haft den effekten.

Avslutningsvis: läste i Christian Science Monitor om hur den amerikanska opinionen inledningsvis ställde sig avvisande till en amerikansk befrielse av Kuwait 1990, men att den svängde efter att en kuwaitisk prinsessa vittnat inför FN i bästa Wag the Dog-stil om att irakiska soldater slängt kuwaitiska bäbisar ur deras kuvöser. Vilket naturligtvis påminde mig om brittiska propagandalögner under första världskriget om tyska soldater som spetsade belgiska bäbisar på sina bajonetter, något som gjort den brittiska opinionen väldigt villig att "försvara civilisationen" i ett blodigt krig med tyskarna. Sens moral: kör alltid med bäbisar om du vill ha folket med dig!

Med detta i bakhuvudet kunde jag inte annat än bli ytterst skeptisk till påståendet om massförstörelsevapen, som ju sen inte heller hittats. Trots Ahlmarks förutsägelser om att irakiska officerar skulle tala om var de fanns gömda!

Föga förvånande, men hemskt upprörande! Och direkt skadligt för USA:s anseende, vilket gör det hela än tyngre att bära för en gammal Amerikavän som jag.

Mvh

Michael Ståhlberg



Webbadresser till artiklar i vilka uppgifterna ovan bygger på:

Länk: dn.se

Länk: frontpagemag.com

Länk: slate.msn.com

Länk: antiwar.com

Länk: antiwar.com

Länk: lewrockwell.com

Länk: csmonitor.com

Länk: cis.org

Av Michael Ståhlberg 27 okt 2005 02:50