Femårsjubileum för Al-Aqsaintifadan

Det är väldigt svårt att inte bli cynisk när man följer nyheterna i Israel. "Det senaste året var det hittills minst våldsamma sedan den palestinska upproret bröt ut på nytt i september 2000", skriver Haaretz. Tråkigt bara att de 56 israeler och 425 palestinier som dödats under loppet av striderna under året inte kan läsa det. Det totala antalet dödade uppges till 1,330 israeler och 3,333 palestinier. Om man frågar den palestinska statistiska centralbyrån får man dock andra siffror, eftersom de också räknar palestinier som dött i "olyckor" dvs bomben exploderade i förtid, självmordsbombarna själva etc etc. Sidorna är sig alltså inte ens eniga om antalet dödsoffer i konflikten.

Nästa nyhet. "Vägkartan är den enda vägen till fred", proklamerar Sharon efter att några dagar tidigare ställt in ett planerat möte där ett annat planerat möte med Abu Mazen, palestiniernas ledare, skulle diskuteras. Vad Abu Mazen gör har jag inte riktigt begripit. Men han har blivit inbjuden till Vita Huset i slutet på nästa månad. Om mötet inte blir inställt, vill säga.

Under tiden har valkampanjer inletts, både i de palestinska ockuperade områdena och i Israel. Sharons motståndare har inte glömt Gazautrymningen och skulle hellre störta en sittande högerregering än att bita ihop och inse sitt nederlag. Till deras förtret lyckades de för tillfället inte ens med att tidigarelägga primärvalen till i november - de förlorade med något hundratal röster. Sharon svarar med att ge militären fri hand i Gaza, för att visa att han fortfarande är en bulldozer. Som om den inte hade det ändå. Fri hand alltså.

I Gaza råder det också valkampanj, och ett effektivt sätt att vinna röster och visa att man är någon är att skjuta många hemmagjorda raketer mot israeliska städer i Gazaremsans närhet, vilket Hamas gör flitigt och utan några speciella skrupler. Inte minst för att visa Abu Mazen vem som egentligen drev ut israelerna ur Gaza och vem som är herre på täppan. Vanlig smutskastning, porrskandaler och slag under bältet som i Europa är för fjantigt. Både i den israeliska och i den palestinska valkampen spelar vapnen en stor och övertygande roll i rösträkningen. Och räcker inte det, kan några självmordsbombare säkert hjälpa.

Och vad tycker då svenskarna i Mellanösternfrågan? “FN till Gaza", skriver Aftonbladet på ledarsidan den 27/9. Det låter ju väldigt fredsvänligt och politiskt korrekt. Men vilket FN? Vilka FN-soldater? Och framför allt, med vilket mandat? Att avväpna lokala miliser, som inte ens drar sig för att kidnappa och mörda högt uppsatta palestinska militärer, som Musa Arafat? Att försöka övertyga de israeliska tankisterna att skjuta åt andra hållet? Att be piloterna att vara vänliga att droppa bomberna i sjön? Stackars blåmössor, vilket uppdrag.

Som sagt, det är väldigt svårt att inte vara cynisk. Men sedan finns det andra nyheter också. Till exempel om en skola i Wadi Ara, ett område med övervägande arabisk befolkning så kallade "israeliska araber" eller "palestinier med israeliskt medborgarskap" men också många judiska samhällen. I varje klass går både judiska och arabiska elever, som undervisas samtidigt av två lärare - en hebreisktalande och en arabisktalande. Iden är att barnen ska bli flytande i båda språken och knyta kontakter över de etniska gränserna. Och enligt lärarna som uttalar sig i reportaget fungerar det. Även barnens föräldrar knyter nya kontakter efter att ha träffats under föräldramöten och andra aktiviteter. Även i andra delar av Israel, speciellt i norr men också i Jerusalem, förekommer liknande skolor. Idag är de visserligen en droppe i havet, men om sådana initiativ stöds kommer de att sprida sig. Ha större inflytande och locka flera elever. Utbilda en ny generation som lärt sig att samexistera och att verkligen förstå varandra. Som kan visa vägen för framtiden.

Och plötsligt är cynismen som bortblåst.

Av Anna Veeder 29 sep 2005 13:23