Våld, polis och upplopp

För tio år sen läste jag en artikel i Newsweek som fick mig att häpna. En rapport från ett invandrargetto i Frankrike. Nerslitet, smutsigt och styrt av kriminella gäng. Reportern beskrev ett laglöst land, dit polisen inte ens åkte när de fick larm om pågående mord. I Europa, tänkte jag, har vi fallit så jäkla djupt?

Sedan började saker hända i Sverige. Strax klagade brandförsvaret i Göteborg på att deras bilar plundrats på mobiler och annan utrustning när de varit upptagna med att släcka en lägenhetsbrand i en förort. Därefter hörde jag om upploppen i Malmö, om förortsgangstrar som rånar och våldtar jämnåriga, klottrar och knarkar. Nu är händelserna i Södertälje högaktuella och alla förfasar sig.

Vi vill leva i ett hyfsat tryggt samhälle där myndigheter ska garantera vår yttre och inre säkerhet. Fast innerst inne anar vi lite till mans att detta är just vad myndigheterna inte längre klarar av. De har tappat greppet. Därför fruktar vi en framtid som bara kommer att bli värre och värre.

Vi vill inte ha rasupplopp och kravaller liknande dem som med jämna mellanrum drabbar USA. Detta är vi nog alla överens om. Vi har sett på teve hur svarta beväpnar sig, plundrar och skjuter mot polis. Det är alltid fattiga svarta som är i farten. Det är alltid i gettona explosionen sker.

En förklaring skulle vara att det är något i de svarta amerikanarnas gener, eller i deras uppfostran och religion, som tvingar dem att då och då explodera i hat mot den vita omgivningen.

Men vi kan också, som exempelvis sociologer och andra, hävda, att sakernas tillstånd beror på fattigdom, rasism och förtryck. Oron har sociala orsaker. Marxister talar säkert också om en trasproletariatets perverterad klasskamp. Med "trasproletariat" menas då "politiskt omedvetna proletärer" ofta hemfallna åt drog och alkoholmissbruk, kriminella typer.

En av liberalismens grundläggande tankar är att alla människor är lika, att alla människor har samma värde. I verkligheten är det däremot bara att ge rasisterna rätt - människor är inte lika värda. Invandrare behandlas inte alls som "riktiga svenskar", har inte alls de möjligheter ett ljust hår och blek hud leder till.

Problemet med rasister är att de inte vill att något förändras, de vill behålla skillnaden på folk och folk. Beväpnade kränkta slynglar som skjuter på polisstationer gör inget annat än går rasisternas ärenden.

Den svenska invandrarpolitiken har självfallet för länge sen brutit samman. Förekomsten av invandrargetton runt våra storstäder är ett synligt bevis. Kriminalitet, utanförskap, arbetslöshet och bristande kunskaper i svenska språket är andra.

Läget är alltså inte särskilt angenämt. Tolerans får aldrig bli detsamma som feghet. En ekonomisk kris med ökad arbetslöshet kommer att skärpa situationen. Motsättningarna kommer att öka. Rasisterna kommer att få vatten på sin kvarn. Fascisterna kommer att bli rumsrena. De rika ser ju hellre att underklassen slåss mot varandra, än vänder vreden mot dem. Och kanske detta är skälet till att sakernas tillstånd är som de är, att inget förändras? Att rasisterna fortsätter att ha rätt - vi är inte likvärdiga.

Framtidsperspektiven kan alltså uppröra vem som helst. För att lugna mig plockar jag fram läraren Nils Nåsanders artikel i Ordfront nr 4 1998. Den har rubriken "En nazist i klassen".

Det är en lysande artikel som inte pjåskar med liberaler som dillar om människors lika värde. Den placerar ansvaret för ojämlikheten där det hör hemma, hos oss alla.

Vi möter Tommy, en elev vars bror mördats av ligister från stans invandrargetto. Tommy var ambitiös, religiöst intresserad, begåvad. Efter broderns död har han förändrats, blivit skinnskalle och rasist.

"Du är dum", säger Tommy till sin lärare. "Lika dum som min bror var, som tror på det goda, på människokärlek och sån skit. Du som har läst så mycket historia borde fatta bättre. Vakna upp för fan! Se dig om. De goda lider nederlag överallt. Det är ondskan som segrar. ... Livet är en kamp på liv och död. Grymheten är energin i våra liv. Det är den som driver utvecklingen framåt. Allt det som inte håller måttet måste försvinna. Den starke har alltid rätt. Det är just detta som är det stora bedrägeriet: att inte våga se att det onda i själva verket är det goda."

När jag läser detta blir jag alltid påmind om att på Tommys sida vill jag aldrig stå, även om jag förstår varför han tänker som han tänker. Om godheten inte kan segra, får jag tills vidare lita på förnuftets kraft. Nån jäkla tillit vill jag trots allt ha kvar.

Av Roger Lord 13 sep 2005 20:22