Grinden är låst

"Grinden är låst: Israel har lämnat Gaza", lyder rubrikerna i de israeliska morgontidningarna. Efter 38 års ockupation lämnar de sista israeliska befälhavarna Gazaremsan. Nästan alla officiella och privata byggnader i de judiska bosättningarna har rivits, endast synagogorna lämnades stående sedan allt bärbart plockats ur dem. Som väntat trängde palestinier redan innan gryningen in i de övergivna judiska bosättningarna och satte synagogorna i brand.

"Skriv om synagogorna", uppmanar mig ilsket min palestinske vän från Jerusalem. "Vi vill inte ha synagogorna. Varför kan de inte flytta dem? Eller riva dem? Den palestinska myndigheten vill inte ha dem och kan inte bevaka dem. Svaret är att den israeliska regeringen vill visa världen hur barbariska palestinierna är. Hur vi palestinier bränner synagogor, som nazisterna. Men det är inte den enda syftet. Israel planerar att ta över Al-Aqsamosken på Tempelberget i Jerusalem. Då kan de säga: palestinierna vandaliserade och brände dussintals synagogor i Gaza. Varför ska vi låta Al-Aqsamosken stå?"

Israel har lämnat Gaza. Men var är fredsstämningen? De fladdrande vita duvorna? Den ömsesidiga förståelsen? Hoppet om en bättre framtid? Var är Bushs vision av "två stater som lever sida vid sida i fred och säkerhet"?

Min gode väns konspirationsteorier bör nog tas med en nypa salt, men sant är att de vittnar om den bottenlösa misstro som råder mellan israeler och palestinier. Stämningen i landet påminner snarast om en kort paus i en hockeymatch mellan Canada och Ryssland på 70-talet, när blodet flöt på isen och pucken var en rätt ovidkommande detalj i spelet. Hämdlystnad, misstro, taktiska manövrar och en djup övertygelse att det inte i något fall går att lita på motparten tycks vara dagens koncept.

Gazareträtten är och förblir så populär i Israel just för att den handlar om en ensidig militär och civil separation från palestinierna, och Gud förbjude inte innehåller något smörigt trams om fredsförhandlingar eller ömsesidigt erkännande som det föraktade, slemmiga Osloavtalet.

Märkligt nog är det också just därför som Hamas gillar iden. De behöver inte erkänna staten Israels rätt att existera, inte trycka någon israelisk politikers hand eller på något vis besudla sig med några kompromisser. Att kompromissa är för fegisar. Det var därför Yasser Arafat alltid insisterade på att kalla Osloavtalet "de modigas fred". Modiga män sluter nämligen inte fred, de vinner krig. Både i Palestina och i Israel är man - och kvinna - synnerligen övertygad om denna obestridda sanning, och tycker man annorlunda är man förmodligen en naiv, bortskämd skandinav som inte har någon aning om hur det går till i det verkliga livet.
Så pusta ut i pausen. Matchen är inte slut än.

Av Anna Veeder 12 sep 2005 08:14