Musik som fortfarande är värd att lyssna till

Det motsägelsefulla sjuttiotalet bjöd på många överraskningar i musikväg. 1974 slog ABBA igenom internationellt genom att vinna Melodifestivalen med "Waterloo" och visst införskaffade jag flera av deras skivor allteftersom de släpptes. Så har vi ju Bee Gees och Saturday Night Fever. För en nutida lyssnare kanske det låter skrikigt och lite unket, men när den musiken kom var det något verkligt stort och den har satt avtryck i musikhistorien.

För några år sedan såg jag filmen på teve. Själva filmen har inte åldrats med behag, men musiken och dansen känns fortfarande fräscha, även om dagens ungdom förmodligen skrattar sig fördärvade om de skulle få se något sådant idag. Man måste nog ha upplevt discon med små kulörta lågvoltslampor i ledstänger av plexiglas och dansgolv med ljuseffekter i själva dansgolvet för att förstå den tidens danshemligheter. Så smakfullt kanske det inte alltid var, kalla det ytligt och tillgjort om du vill, men det var sjuttiotal och roligt var det - åtminstone just då.

En och annan outsider finns det också förstås. Ett band som alltid kommer igen med en och samma låt är Climax Blues Band och "Couldn’t get it right". Den släpptes 1976, men för några år sedan, när retrovågen svepte över oss dök den låten upp igen. Den har sitt eget sound. Inget insmickrande disco här inte, utan ren och rak musik. Tiden tycks inte ha påverkat den nämnvärt. I mina öron låter den fortfarande lika fräsch som när den släpptes.

En annan av populärmusikens kultfigurer och kameleonter är Rod Stewart. "Sailing" spelades flitigt på den tidens fester liksom "Tonight’s the Night". Herr Stewart har bidragit med många bra låtar genom åren och är fortfarande aktiv, även om han bytt stil på äldre dagar. Kanske minns man låtar som "Sailing" och andra för att man som ung kunde projicera på dem vad man tyckte sig sakna just den dagen. En textrad, som inte sjöngs av Rod Stewart, som bitit sig fast för alltid är "When your body’s had enough of me" med... var det Dr Hook? är inte bara något man minns från tonårstiden, utan känns också som en spegling av tonåringars sinnevärld.

Den stora Gloria Gaynor sjöng för oss under flera år. Amerikanskt så det förslår, men hennes inspelningar har en artistisk integritet på något sätt och därför känns de fortfarande okay att lyssna till. Flera av dem är verkligen bra och det är lite trist att de har fallit i glömska. Ibland kan jag inte låta bli att dra på munnen åt den tidens mode med låtar som höll på länge, länge. Hade de inte upptäckt LP-skivans möjligheter tidigare? Tänk om det hade varit idag med de möjligheter som en cd ger. Oj, vad man hade fått ligga i på dansgolvet!

Så blev det åttiotal och Phil Collins började en solokarriär vid sidan av Genesis. Hur många gånger lyssnade man inte till och sjöng nåja med i raderna "I can feel it coming in the air tonight"?

Barbara Streisand, lika enastående vad hon än tar sig för i musikväg, provade disco 1979 genom att spela in "No more tears" tillsammans med Donna Summer och den blev givetvis en hit. Året därpå fick hon ännu en hit med "Woman in love" från albumet "Guilty" producerat av Barry Gibb från Bee Gees, som även bidragit med musiken och texten, ibland själv och ibland i samarbete med sina bröder eller en av medproducenterna.

Wham! skrällde till med flera låtar som man lätt fick på hjärnan under några veckor. Deras saga varade några år innan bandet upplöstes. Ok, George Michael har visserligen haft en solokarriär sedan dess, men det blev inte riktigt samma sak, även om han till exempel spelat in en duett med Aretha Franklin.

En något omaka konstellation röstligt sett, även om låten är bra. Souldrottningen både fick och tog chansen att verkligen sjunga med hela sin fantastiska röst. Jäklar vilket drag det var i den pipan! Jag har ett samlingsalbum med henne, ett sådant där "The very best of...", ni vet. På de flesta av hennes inspelningar måste hon samsas med den tidens mode med dominanta bakgrundskörer och ibland undrar man om de haft svårt för att bestämma huruvida låten ska sjungas av damerna i kören eller Aretha Franklin. Därför var det härligt att höra henne i full frihet, även om det innebar att George Michael fick finna sig i att ligga i lä.

En betydligt yngre, fräschare och skandalfri Michael Jackson kom ut med "Thriller". Medryckande och albumet sålde naturligtvis så det stod härliga till. Man kan tycka vad man vill om "Jacko" idag, men jag tycker inte att man ska ta ifrån honom att han var en stor artist under sin karriär.

Många har fallit i glömska nu. Jag slår ett slag för Jennifer Rush som förljuvade tillvaron med sin "The power of love". Ingen dålig röst det heller. En annan sångerska som fick en enstaka hit med en discoversion av den traditionella sången "Im nin’ alu" var Ofra Haza. Hon lever tyvärr inte längre. Disco och pop var inte hennes rätta fack, men den var onekligen medryckande. Kanske hon och Khaled också inspirerade till efterföljd, för därefter har det kommit en och annan låt med pop och orientaliskt i skön blandning. I min skivsamling har jag Ofra Hazas "Yemenite songs". På den får man leta förgäves efter discotolkningar, men den är klart intressant att höra på och man inser att det finns mycket i musikväg som är värt att lyssna till som vi inte alltid kan hitta här i Sverige.

Med tiden kom en ny sorts musik som inte grep tag i mig på samma sätt, även om jag givetvis tycker att ett och annat var bra. En nittiotalare som bitit sig fast är Infinite Mass med "Me and my boyz" hette den så?. Jag köpte den visserligen, men som present till en ung släkting.

För några år sedan kom Lilleman med sitt debutalbum. Oj, vad många olika influenser man kunde klämma in på en och samma platta. Den låt jag tycker bäst om är inte den som han blev känd för - jag gillar "Tonårstankar" bättre. Nu tycks han ha lagt musikkarriären på is, men begåvat så det förslog tyckte jag att det var.

Nu på sistone har jag också börjat ta intryck av Craig Davids röst och musik, men att gå så långt som att köpa något av honom har jag inte gjort ännu. En dag, kanske, om jag inte får för mig att skaffa något annat som jag tycker att jag saknar i musikväg. Trender kommer och går, en del gillar man och annat slår inte alls an, men ny musik att lyssna till och njuta av kommer det hela tiden, men jag tycker också det är viktigt att inte glömma bort det man en gång tyckte var bra, även om allt och alla inte får plats här.

Av Staffan Huss 07 sep 2005 22:15