Musik på väg

Det var en gång ett årtionde vi kallade sjuttiotalet som satt ett och annat spår i historien. Vi fick proggen och kvinnorörelsen på allvar, uppleva almstriden i Kungsträdgården och karamellfärger i heminredningen varvat med dovt murr och fondtapeter. Vidare experimenterades det friskt i designvärlden samtidigt åsiktsvärlden innehöll mycket "fult" och inte "rätt" att tycka eller gilla och de människorna såg ut och lät på sitt sätt. Sannerligen ett kontrasternas årtionde. Inte undra på att man blev som man blev i vuxen ålder om man var tonåring under det årtiondet.

Det var hemma hos en kompis jag upptäckte det musikaliska undret. Han hade ELOs senaste och den spelades naturligtvis friskt. Det var musik i alla möjliga stilar på samma platta; från traditionell dansglad rock via svulstiga orkester- och stämarrangemang till finstämda låtar som slog an alla möjliga strängar i en ung människas sinnen. ELO kändes som allt man kunde önska sig i musikväg på en och samma gång.

Den eftermiddagen hos min kompis satte tydligen skivspår för livet i mig, för sedan den dagen började jag köpa deras plattor och bevaka skivbutikernas hyllor så jag alltid kunde köpa deras senaste. Jag vill minnas att den skiva jag hörde hemma hos honom köpte jag aldrig, men har för mig att han bandade den åt mig - du kommer väl ihåg kassettbandspelarnas förlovade tid?

Tiden gick, några år och LP-skivor senare upplöstes bandet. Nu var det åttiotal istället. Skivorna hade jag förstås kvar och de spelades då och då och fick hänga med i flyttkarusellen mellan andrahandslägenheter och inneboenden i storstadens bostadsbrist. Inte kan man göra sig av med sina ELO-skivor? Nej, där går gränsen för vad man klarar!

Nu gör vi ett rejält skutt framåt i tiden, till härom året närmare bestämt. Jag bodde då tillfälligt utomlands. Traditionell skivspelare fanns inte i lägenheten, men billig cd-spelare. Radion gick visserligen att lyssna på, men det var något som fattades. Ut på stan och jaga i skivbutikerna. ELO hör knappast till de heta och säljande skivorna längre, men efter att ha letat i butikernas dammsamlande hörn, längst bort och längst in, du vet, hittade jag några cd med ELO som jag köpte. Nu blev det lite hemkänsla i den tillfälliga lägenheten.

När jag flyttade hem till Sverige igen stoppades naturligtvis skivorna ner i bagaget och följde med. Fattas bara annat. Nu var de ju souvenirer istället. För en tid sedan skaffade jag bil igen. Visserligen en rätt till åren kommen sådan, men utrustad med en cd-spelare och nej, det är inte jag som satt in stereon och jag tror inte att anläggningen är värd mer än bilen. Ljud får man ur den i alla fall och jag har testat den med olika sorters musik.

Moderna bilar är för det mesta tysta och välisolerade skapelser där motorljudet är diskret även i motorvägsfarter. Det gäller inte min bil, för där gör motorljudet sig alltid påmint. Har testat olika sorters musik i den och funnit att det är inte allt som funkar där. En del av upplevelsen försvinner i motor- och vägbullret, liksom. Det som alltid funkar är förstås ELO och det spelar ingen roll om det är "Evil woman" eller "Strange magic" jag lyssnar på - bägge hörs lika bra. Nu är det många år sedan ELO fanns, men jag tycker att de fortfarande ger mig lika mycket musikupplevelse som när jag hörde dem för första gången en vintereftermiddag hemma hos kompisen i ett motsägelsefullt sjuttiotal och därför tror jag att bra musik är tidlös.

Av Staffan Huss 26 aug 2005 16:13