Med vänster öra mot kameran

Frågade rapparen Mos Def på låten Questions sin kollega Common sense.

Ord som jag idag fick anledning att reflektera över. Jag som den medelsvensson-wannaben jag är skulle ner till Uppsalas nya nöjesfält, polishuset. Ett bygge som inte direkt smälter in i omgivningen. Det är nämligen så nära Uppsala kommer att ha sin egen skyskrapa. Detta är extra upprörande med tanke på att Uppsala kommun i många år haft en policy att inte bygga höga hus som skulle kunna skära sig mot det rosa slottet eller den enorma domkyrkan.
Nu har de kovänt och nu står den gråa betongklumpen där som en påminnelse om vad som komma skall. Hur som helst. Jag släpade mig in i denna byggnad för att kunna ansöka om ett pass. Inte för att jag egentligen behöver ett, eftersom jag inte kommer ha råd att åka utomlands de två åren jag har framför mig, ung och arbetslös som jag är. Men ett pass kan vara bra att ha om man inte vill ge dörrvakterna en bra anledning att avisa en vid dörren.

Återigen, hursomhelst! Jag gick in, drog mitt strå i stacken, det visade sig att jag skulle få vänta 20 nummer, dvs. cirkus en timma. Som tur var hade jag tagit med mig min cd-spelare och kunde få tiden att gå fortare med hjälp av Rage Against The Machine i hörlurarna, självklart utan att störa någon i min omgivning, bör tilläggas. Efter att ha lyssnat på låten "Bulls on parade" kanske för tredje gången så var det äntligen näste man till ratning, som det senare skulle visa sig. För jag hade förstås inte tagit med min mor till polisstationen. Jag tänkte i min enfald att det skulle räcka med att ta med mitt gamla, visserligen utgångna, pass från när jag var sexton år. Men för säkerhetsskull även tagit med mig mitt personbevis, samt fyra stycken propra foton på mig sittandes med mitt vänstra öra mot kameran båda ögonen synliga och blicken riktad mot kamerans lins med ett läskigt neutralt ansiktsuttryck. Jag såg helt enkelt ut som vem som helst.

Jag må vara 21 år och säkert mycket mer kunnig i Europas nya grundlagar än hon i kassan framför mig. Men det spelar ingen som helst roll. Jag får stå mitt kast, nästa gång tar jag med min temperamentfulla latinamerikanska mamma och se om hon kan sätta lite eld i brallorna på allas vårt älskade byråkrati-Sverige. Men ta mig inte fel nu för jag lovar det skulle kunna vara mycket värre. Som min vän Pasqualino så vackert uttryckte det:
"Hur många nyliberaler krävs för att skruva i en glödlampa? Ingen. Om staten ger fan i att lägga sig i så skruvas glödlampan i av sig själv."

Och polisen gjorde nog rätt den här gången, ty jag skulle ge bort mitt pass till första bästa immigrant som behöver giltig legitimation av en bra mycket bättre anledning än mig och som kämpar sig fram för att få ett tillfälligt visum och slippa utvisas till en osäker framtid i någon av världens värre regimer där om man, om man uttrycker systemkritik eller som journalist motsätter sig polismakten kan hamna i en jäkla massa problem.

Av Stefan Severin 08 aug 2005 09:45