Mainstream-media har skapat Skugge

Det är semesterns sista dag och en hög tidningar ligger utspridda på bordet som tomma chipspåsar efter en kväll framför videon. Jag bläddrar förströdd, hittar någon förbisedd spalt eller nyhet, men blir lika mätt som om det vore de sista chipssmulorna. Samtliga tidningar har tabloidformat men perspektiven skiljer sig vitt, från ultraliberal morgontidning till förlegad kommunistblaska. Det finns även en lokaltidning från den skärgårdsidyll där jag vilat ut mig i en månad. Tydligen har också redaktionerna varit på semester. Ibland går det knappast att avgöra om det finns en värld utanför vårt lilla regndränkta land. Hade det inte varit för några extremistiska invandrare i London skulle man knappast haft mer att läsa om än algblomning, fästingbett och popfestivaler.

I början på månaden läste jag några spalter om Linda Skugge i Sourze. Jag orkade inte engagera mig då men tänkte att det var alltför lätt att utse Linda Skugge som måltavla när förklaringen till hennes pekoraler egentligen ligger i självbesattheten hos MSM mainstream media. Ge gärna Linda Skugge den uppmärksamhet hon “allra helst vill ha" Peter Lord 10/7. Kritiken bör istället sparas för Sveriges MSM, som upphöjt en dåre till femme fatale.

Jag påminns också om försommarens debatt om diverse mediafolk som börjat uppträda som bloggare. Liksom publikationerna de medverkar i, verkar dessa skribenter vara mest intresserade av sig själva och den mediavärld de härskar över. Men sa egentligen DN:s Croneman, i hans första skotsalva, mer än det gamla vanliga om att Stockholm är en ankdamm? Att mediaprofilerna trivs i den svenska sörjan är väl inte konstigare än att folk i andra branscher, säg reklam eller finans, också gillar att plaska ihop. Det sorgliga är att bloggar ska erbjuda en mångfald av röster och tankar. I andra länder har de redan blivit långt mer intressanta än MSM. Men här dyker bloggandet redan upp på utelistor. Inte konstigt när de flesta består av dagboksanteckningar av några redan välkända mediafigurer Gäsp!.

Som Sourzes egen expert på att locka unga tjejer, Billy Butt, påpekade är Skugge bara Expressens sätt att öka sin andel av unga kvinnliga kvällstidningsköpare. Ursäkta, men jag har väldigt svårt att överhuvudtaget betrakta folk som endast köper Aftonbladet och Expressen som läsare. Snarare är de bläddrare. Som min gamla universitetslektor en gång sa, finns Aftonbladet och Expressen främst för trötta idioter Så chockerade mina kurskamrater blev! Tyvärr blev de mindre häpna över uppgiften om att det som genomsnittssvensken mest läser är reklam och textremsor på TV:n.

Många menar att det är snobbism att döma ut en sådan stor andel av befolkningen. Det hävdas också att skillnaden mellan kvällstidningar och dagspressen är berättandetekniken, inte innehållet. Jag tror att de allra flesta köparna inser att kvällstidningars främsta värde är som underhållning. Förtroendet för media är som bekant mycket lågt, alltså litar endast en bråkdel på vad de läser där. De flesta vet att liksom dokusåpor speglar en hårt klippt och redigerad “verklighet", driver kvällstidningar en dramaturgi som syftar på att distrahera hellre än åskådliggöra. Därför trivs de så bra ihop; dokusåporna kvällstidningarna sant! Som man säger på Irland, Never ruin a good story with the truth.

Jag erkänner helhjärtat att jag är tidningssnobb. Varken i New York eller i London betraktas kvällstidningar som seriösa. Däremot har det blivit ett lyckat knep att anlita några smarta kolumnister för att ange en viss status till en annars dålig tidning. Tack vare Internet kan jag numera läsa de intressantaste utländska skribenternas alstrar utan att behöva köpa skräpet som satt deras texter i tryck.
Svenska kvällstidningar har sin egen variant på kolumnisten. Här är det - liksom Skugge - någon som man älskar att hata. Intellektuell status försöker man istället uppnå via kultursidorna. Tyvärr blir kontrasten mellan det uppslaget och tidningens övriga sensationalistiska dravel skrattretande. Kultursidorna berättigar knappast kvällstidningarnas existens. Expressen och Aftonbladet utgör ändå de främsta exemplen på en fördumning hos det svenska folket som nått tidigare oanade proportioner; samspelet med substanslösa politiker, besattheten med dokusåporna och prioriteringen av det ämne som bevisligen slukar mest tankekraft hos majoriteten av männen - nej, inte sex, utan sport!

Kvällstidningar är alltså typiska produkter av ett ohämmat konsumtionssamhälle. Deras huvudsyfte är att tjäna pengar. Tidigare har journalistiken ansetts ha en viktig roll i demokratin. Därför har tidningsvärlden traditionellt nöjt sig med lägre vinstmarginaler än andra industrier. Nu ska tidningar tjäna lika stora pengar som alla andra bolag i mediajättarnas ägo. Huvudmetoden har varit att drastiskt minska utgifterna. Utrikeskorrespondenter har avskaffats och grävande journalistik försvunnit till förmån för sönderstressade vikarier som ytligt behandlar inskickade pressmeddelanden. Men för att verkligen lyckas tjäna storkovan måste kvällstidningarna visa samma förakt för sina kunder som exempelvis snabbmatsjättarna gör. Kunden ska dregla minst lika mycket över löpsedlarna som reklambilden på den perfekta hamburgaren. Men när man väl gjort sitt köp och slagit upp pappret ligger fetbomben där och öser smaktillsatser. Näringsvärdet är mindre än noll. Och liksom dokumentären Supersize me visat, är en daglig diet på sådant livsfarlig. You are what you eat.
En bra kvällstidningskund blir alltså den som inte tänker om viktiga saker, som avfärdar exempelvis världspolitik som något man “inte är intresserat i", som vänder sig från dagens verklighet om tvinande oljekällor och växthuseffekten och fortsätter köra sin bil fram och tillbaka till storhandeln för att köpa alla de produkter som vi i västvärlden har sedan länge slutat producera. En bra kund får sin bild av världen från TV-underhållningen och bekräftar den sedan med att bläddra genom en lika ytlig tabloid. Där blir politiker knappast mer än karikatyrer. Liksom andra kändisar existerar de endast i ett intimt samspel med media. Konsekvensen blir att folk dömer ut makten men orkar inte utmana den.

Så tacksamt då att skribenter som Linda Skugge finns. Hon leder uppropet "Im mad as hell and not gonna take it anymore". Men visst står hon ut, liksom både hennes beundrare och kritiker. Utan något att retas på och bitcha om försvinner Skugge, liksom alla goda konsumenter som nöjer sig med att rösta vart fjärde år och jaga pengar och prylar däremellan.

Bloggandet kanske aldrig får sitt genomslag här i jantelagens land. Det blir kanske för mycket för svenskar att öppna sinnet och intressera sig för röster som ligger utanför MSM:s stora varumärken. Hos världens mest uppkopplade folk anses Internets främsta nytta vara att sköta bankärenden och handla på postorder. Fortfarande betraktas fria röster som lite suspekta. Oroande uppgifter som MSM bagatelliserar kan alltid bortviftas som Internetskvaller eller konspirationsteorier. Så behåller man ett bekvämt avstånd till sanningen.

Men allt är inte åt helvete. Mina stunder vid frukostbordet denna sommar har räddats av DN:s seriesida. Ingen annanstans förutom kanske hos Killinggänget finns en sådan komisk och framförallt självkritisk ådra. Ulf Lundkvists Nollbergabor fortsätter vara lika hopplösa och uthärdiga som Sveriges regnklädda semesterfirare. Martin Kellermans Rocky går visserligen i sommarrepris, men det händer ändå inget nytt hos Södermalms slackare, som softar i kaféer och barer oavsett väderlek. Roligast av allt har varit Lena Ackebos gästserie Här bor Brynebrinks, ett obarmhärtigt drivande med svennelivet som endast kan skildras av någon som faktiskt fångats i mellanmjölkens Mellansverige. Som utlänning känner jag mig väldigt ödmjuk inför denna högsta form av självdistans. Fastän man gnäller över vädret och folket i detta trista kungarike, får man ändå respektera humorn. Tänk om folk i mitt hemland USA kunde garva åt sig själv så. Hela imperiet skulle nog ramla sönder i ett jordskalv av skratt!

Av Patrick Gallagher 03 aug 2005 06:42